Kategori: Krönika

Skolan i Sverige står inför ett nytt demografiskt läge. Det föds färre barn och antalet invandrare har minskat. Det har medfört en ny situation för många skolhuvudmän, i första hand i tillväxtregionerna i Sverige. Där man tidigare vant sig vid en ständigt ökande befolkning och fler barn är det nu stillastående eller i några fall till och med en minskning som gäller. Flera huvudmän, både kommunala och fristående, måste se över sin skolorganisation. Det innebär att förskolor och skolor läggs ner och att man anpassar undervisningsgrupperna efter de nya lägre elevtalen. I flera kommuner är det en stor och svår omställning som väntar.

Systemet med skolpeng gynnar medelstora och större skolor som kan fylla sina undervisningsgrupper maximalt. Det kostar nästan lika mycket att ha en undervisningsgrupp på 22 elever som att ha en på 30. Men skolan med 30-gruppen får drygt 800 000 kr mer i intäkter per år. Det motsatta inträffar om en liten skola tappar elever. Den har kvar större delen av sina kostnader men mister en stor del av intäkterna. Skolpengsmodellen missgynnar små skolor.

Även om kommunen höjer skolpengsbeloppet i takt med de förväntade kostnadsökningarna medför elevtalsminskningarna att undervisningsgrupperna blir färre och att lärare blir övertaliga. Det innebär att främst små skolor, både kommunala och fristående, kan få det mycket besvärligt de kommande åren. De stora skolkoncernerna har en betydligt bättre sits, men även de kan komma att strukturera om och lägga ner skolor.

Baserat på de tidigare prognoserna där barn- och elevantalet ökade har en del kommuner byggt nya förskolor och skolor som de nu upptäcker att de inte kan fylla. Det uppstår ett överskott på skollokaler vilket höjer kommunens kostnader. Kostnadshöjningen påverkar också lokalersättningen till fristående förskolor och skolor som också höjs med kommunens genomsnittliga kostnad per elev. Detta sker trots att de fristående inte har haft mer än den normala höjningen av sina lokalkostnader. I kommuner som byggt flera nya skolor och som har fristående skolor kan detta innebära många miljoner i ökade lokalersättningar till de fristående huvudmännen.

I skolförordningen finns dock en möjlighet för en kommun att slippa dessa kostnadsökningar. Man kan besluta att inte följa huvudregeln om att betala kommunens genomsnittskostnad per elev och i stället välja att betala huvudmännens faktiska kostnader, som då ska vara skäliga. Då kan naturligtvis en del fristående huvudmän som vant sig vid de senaste årens överkompensation bli irriterade när de får en sänkning. Sannolikt kommer det att bli några fristående huvudmän som överklagar sådana beslut till förvaltningsrätten de kommande åren.

Sten Svensson

Sten Svensson skriver en essä i Dagens Arena om Liberalernas skolpolitik:

”Liberalerna har meddelat att de vill stryka alla skrivningar i skollagen och läroplaner om att elever ska ha inflytande över undervisningen. De vill dessutom att lärare ska få befogenheter att bestraffa elever som beter sig illa eller förstör.

”Det behövs en kulturförändring där vi avskaffar elevinflytandet för att skapa en skola som präglas av disciplin, säger partiledaren Simona Mohamsson.” [1]

En ny kultur ska således införas i skolan där nyckelorden är disciplin och straff.”

Läs essän här.

”Är det någon som har hört talas om Skolverkets rapport ” Etablering på arbetsmarknaden och fortsatta studier år 2023 efter gymnasieskolan”. Inte? Det är märkligt för egentligen borde den vara förstasidesstoff i alla våra tidningar.

1992 införde en regering ett skolmarknadsexperiment som redan då oroade OECD-experter. Bland annat eftersom vi införde den på ett skolsystem de menade var ett av världens bästa och de ifrågasatte därför den dåvarande regeringens mål om att en fri skolmarknad skulle ge Sverige ”Europas bästa skolsystem”. (Ja, läs gärna meningen en gång till, precis så skriver de).” Läs krönikan här.

Det är ett drygt år kvar till nästa riksdagsval och de flesta utredningar som tillsattes efter att Tidöavtalet slöts har redovisat sina förslag. Några propositioner med utgångspunkt i dessa utredningar har dock regeringen ännu inte lagt fram. Men regeringen har lämnat besked i ett par frågor.

I Tidöavtalet står det att skolvalet ska bli ett obligatoriskt med kortare kötid och bättre information. I den frågan har regeringen meddelat att det inte blir någon utredning eller några förslag. Det innebär att den segregation som skapas av dagens kösystem blir kvar.

Regeringen har också givit besked om den så kallade angiverilagen. I Tidöavtalet står att kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. I våras meddelade regeringen att de kommer att undanta sjukvården, skolan och socialtjänsten från denna lagstiftning.

Samtidigt har regeringen infört en ny lag där rektorerna är skyldiga att lämna uppgifter om elever till polisen om de misstänker att det kan ha betydelse för brottsbekämpningen. Regeringen gav efter för den breda opinion som var motståndare till en angiverilag men införde samtidigt en mer omfattande uppgiftsskyldighet för rektorerna.

När det gäller frågan om huruvida offentlighetsprincipen ska gälla för fristående skolor presenterade utredningen två förslag. Huvudförslaget var att offentlighetsprincipen ska införas för fristående skolor med samma regler som för offentliga huvudmän. Det andra förslaget var en insynslag som ger en begränsad insyn. Samtidigt presenterade regeringen ett eget förslag där man delar upp de fristående huvudmännen i två grupper. För huvudmän som har högst två skolor eller förskolor föreslås att de ska få olika lättnadsregler när det gäller hanteringen av handlingar jämfört med offentlighetsprincipen. För huvudmän med fler än två skolor föreslås att de ska omfattas av lättnadsregler under det första året och därefter ska de omfattas av offentlighetsprincipen i sin helhet. Sannolikt är det regeringens egna förslag som blir verklighet och det innebär att cirka 90 procent av alla huvudmän i grund- och gymnasieskolan kommer att undantas från offentlighetsprincipen.

Utredningen om svenska som andra språk och modersmålsundervisningen hade i uppdrag att analysera om och i så fall hur modersmålsundervisning påverkar elevers integration, studieresultat och kunskapsutveckling i svenska språket. Detta är en fråga som Sverigedemokraterna länge har drivit. Men utredaren har inte kunnat hitta några belägg för att modersmålsundervisning ger några negativa effekter och de lägger inga förslag i denna fråga. I pressmeddelandet skriver de att: ”Elever som deltar i modersmålsundervisning presterar bättre i skolan än de som inte deltar, bland de som har rätt till det.” [1] Om detta påverkar regeringens fortsatta handläggning eller om det blir Sverigedemokraternas faktaresistenta ideologi som styr, återstår att se.

Vi vet också att det med all sannolikhet inte blir någon nationell skolpengsnorm så som det står i Tidöavtalet. Utredaren har inte lyckats med den omöjliga uppgiften att konstruera en nationell och likvärdig nivå på skolpengen utan föreslår i stället en vägledande norm som ska spegla den genomsnittliga resurstilldelningen i landet.

I Tidöavtalet står det också att det inte ska vara någon vinstutdelning under de första åren efter att en skola startats eller köpts av en ny ägare. Det ska även bli en skärpt ägarprövning med krav på långsiktigt ägande och ekonomiska garantier. Vid brottslighet ska skolpengen kunna återkrävas.

Det står också att det ska införas föreskrifter för mer likvärdig kvalitet inom skolans verksamhet. Det gäller till exempel en minsta garanterad undervisningstid, tillgång till läroböcker i varje ämne, specialsalar med rätt utrustning, skolbibliotek och en viss storlek på skolgårdarna.

Kan de olika regeringspartierna enas i dessa frågor och kommer de att kunna lägga några skarpa förslag i enlighet med Tidöavtalet? Ett stort problem som regeringen står inför är att de förändringar som står i Tidöavtalet kommer att kosta mycket pengar. Klarar regeringen att öka resurserna till skolan i dessa tider när försvaret slukar alla resurser?

Ett annat problem är att den enighet som visades upp när avtalet slöts delvis har vittrat ned. När valet 2026 närmar sig ökar sannolikheten för soloutspel från Tidö-partierna. Ett exempel är de olika utspel och debattartiklar med hård kritik mot marknadsskolan som Liberalerna gått ut med. De har sagt att de håller på att genomföra de största förändringarna av markandsskolan sedan besluten togs i början av 1990-talet. Ett märkligt påstående eftersom regeringen, som sagts ovan, hittills inte har lagt en enda proposition i dessa frågor. Håller de andra partierna med om denna politik eller är det Liberalerna som i sitt trängda opinionsläge väljer att köra en egen linje?

Det är i detta politiska landskap som regeringen ska agera under det kommande året. Ska de genomföra förslagen i Tidöavtalet, vilket innebär att de kommer att få kritik från friskolebranschen som Tidöpartierna har mycket nära kontakter med och som de stött under drygt trettio år, eller kommer de att genomföra omfattande och verkliga förändringar. Det vi vet är att när det gäller skolvalet och offentlighetsprincipen så har regeringen valt linjen att inte stöta sig med friskolebranschen. Nu är det upp till bevis för regeringen.

Sten Svensson

---

[1] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/01/utredning-foreslar-att-grundlaggande-svenska-som-andrasprak-infors-i-skolan/

På senare år har allt fler politiska partier riktat kritik mot olika negativa effekter i marknadsskolan. Under ledning av Muharrem Demirok började Centern ett arbete där de ifrågasatte partiets tidigare mycket positiva inställning. Även liberalerna, med Lotta Edholm som skolminister, har gått samma väg. Lotta Edholm har varit en ledande förespråkare för fristående skolor men idag riktar hon allvarlig kritik till och med mot marknadskolans drivkrafter.

Nu har emellertid Centern bytt ledning och Liberalerna ska byta. Centern har valt Anna-Karin Hatt till ny partiledare och frågan är om hon kommer att fortsätta den omprövning av partiets friskolepolitik som Muharrem Demirok påbörjat. Sannolikt gör hon inte det. I SVT:s partiledardebatt i början på maj intog hon  samma positiva inställning till fristående skolor som Annie Lööf hade under sin tid. Anna-Karin Hatt har tidigare varit VD på tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega och där drivit en mycket friskolevänlig politik.

Hur Liberalerna kommer att ställa sig beror på vem de väljer som partiledare. Lotta Edholm nämns som ett alternativ och väljs hon kommer hon säkerligen att fortsätta med den linje som hon drivit de senaste åren. Liberalerna satsar hårt på att bli det parti som har högst förtroende i skolfrågor och sannolikt har den politiken ett starkt stöd i partiet.

Liberalernas nya skolpolitik innebär att de tagit avstånd från sin tidigare nyliberala politik med privatiseringar, marknadsstyrning och decentralisering. Nu driver de en politik som påminner om vad som gällde innan skolan kommunaliserades och marknadsutsattes. En återgång till centrala regleringar av grupp- och klasstorlekar, lärarnas arbetstider med mera. I flera frågor har de lagt sig nära den linje som fackföreningen Sveriges Lärare driver.

Hittills har dock inte Liberalernas många skolutspel haft någon effekt i opinionsmätningarna utan partiet ligger stadigt parkerat under riksdagsspärren. Kanske uppfattas samarbetet med Sverigedemokraterna så negativt att det inte spelar någon roll vad Liberalerna gör eller säger i skolfrågorna.

Liberalerna har även ett annat problem. De är ansvariga för regeringens skolpolitik och de har tillsatt en lång rad utredningar som kommer att lämna sina förslag under 2025. Därefter ska regeringen lägga ett antal propositioner i Riksdagen lagom till nästa års valrörelse. De övriga regeringspartierna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har hittills inte framfört någon nämnvärd kritik mot marknadsskolans effekter. Frågan är om det finns någon enighet i regeringen om att komma med några skarpa förslag mot marknadsskolan eller blir det mest snömos? Blir det inget nämnvärt resultat av alla utredningarna kan regeringen få en svekdebatt som i så fall i första hand riktas mot Liberalerna.

Om läget är otydligt och osäkert när det gäller Centern och Liberalerna är det tydligare hos Socialdemokraterna. Förslaget till partikongressen i slutet av maj är ett tydligt steg i rätt riktning. Där beskrivs en lång rad av de negativa effekter som marknadsstyrningen av välfärden, inklusive skolan, fört med sig. Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, har även varit mycket kritisk till marknadsskolan i olika intervjuer på senare tid.

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet har visat att en tydlig majoritet bland väljarna säger nej till vinster i välfärden. Nästa år är det val till Riksdagen och frågan är vilka partier som kommer att ansluta till denna väljarmajoritet och driva frågan om marknadsskolans avskaffande i valrörelsen?

Sten Svensson

Det föds allt färre barn i Sverige. Enligt Socialstyrelsen har inte födelsetalen varit så låga sedan 2005. Det är också allt färre som invandrar till vårt land. Dessutom har bostadsbyggandet halverats de senaste åren. För många kommuner i tillväxtregionerna som varit vana vid ett ständigt bostadsbyggande och en ökande befolkning väntar nu en minskande befolkning och minskade intäkter.

Sammantaget innebär detta att de kommande åren blir det allt färre barn i förskolan och några år senare även i grundskolan. Många kommuner kommer att få ett överskott på skollokaler och tvingas till smärtsamma omorganisationer och nedläggningar av för- och grundskolor.

Tomma klassrum väntar också för många fristående för- och grundskolor. En av Stockholms lokaltidningar, Mitt i Södermalm, rapporterade i februari att den privata Innovitaskolan med 169 elever ska läggas ner i sommar på grund av färre elever. Enligt tidningen har även förskolan Egalia, Åsö grundskola och grundskolan Via Emilia lagts ner eller ska läggas ner.

I detta läge med vikande elevtal och minskade intäkter är det några kommuner som trots det satsar på fristående skolor. I Haninge har kommunledningen M, KD och L med stöd av SD beslutat att öppna för att en privat aktör ska få ta över en populär kommunal skola. I Upplands-Bro har den politiska majoriteten bestående av M, L, KD, C bestämt att minst 40 procent av grundskoleeleverna ska gå i fristående skolor. Kommunen försöker nu locka till sig vinstdrivande skolkoncerner genom att erbjuda högre ersättning för lokalkostnaderna än vad de måste betala enligt skollagen.

Så länge elevtalen ökade fanns det ett utrymme för nyetableringar av fristående skolor. Många kommunala skolor låg då still i antal elever eller så tappade de bara några få. Den tiden är över nu. Sollentuna kommun har räknat ut att varje tom elevplats i grundskolan kostar kommunen 20 000 kr per år.  Då Sollentuna har cirka 1000 tomma platser blir den årliga kostnaden 20 miljoner kronor per år. Många kommuner med hög andel elever i fristående skolor har ungefär samma läge som Sollentuna. Det ekonomiska trycket mot de kommunala skolorna kommer att bli mycket hårt de kommande åren.

På senare år har många kommuner insett att priset för en ny fristående skola är att välfungerande kommunala skolor slås ut. De har också sett att fler fristående skolor ökar skolkostnaderna och skolsegregationen. Den tid då de politiska majoriteterna i kommunerna var övertygade om att det enbart var positiva effekter av friskoleetableringar borde därför vara över.

Men så är det tydligen inte i alla kommuner. Det kan naturligtvis bero på okunnighet. Många kommunpolitiker är förvånansvärt okunniga om marknadsskolans negativa effekter. En del kan också ha kvar sina ideologiska skygglappar och ser inte, eller vill inte se, vad som händer i andra kommuner. En tredje förklaring kan vara att de är medvetna om de negativa effekterna men att de ändå gynnar friskolekoncernerna. Inför en etablering uppvaktar friskolekoncernerna politikerna i den aktuella kommunen och de vill ha förhandsbesked om ett ja till en ansökan. I en del fall är det gamla partikompisar som äger friskoleföretagen och i Stockholmsregionen har det hänt att kommun- och regionpolitiker värvats till de välfärdskoncerner som de tidigare gynnat i sitt politiska uppdrag. Det som är en nackdel för kommunen kan vara en stor ekonomisk fördel för dem som låter sig värvas till välfärdskoncerner och lobbyföretag.

Sten Svensson   

Under 2025 kommer diskussionen om marknadsskolan in i ett nytt läge. Fler partier har anslutit sig till den marknadskritiska sidan som framför allvarlig och principiell kritik mot marknadsstyrningen av skolan. Senast var det Liberalerna som anslöt sig till kritikerna. Läget bland väljarna är fortsatt stabilt med en tydlig majoritet som är negativ till vinster i välfärden. Även professionen, lärare och skolledare, de som står mitt i verksamheten har tagit tydlig ställning mot marknadsstyrning och aktiebolag. De som försvarar marknadsskolan har blivit allt färre och deras argument allt svagare.

Under året kommer en lång rad utredningar som rör skolans marknadsutsättning att presentera sina förslag. De viktigaste gäller frågan om vinster i skolan, resursfördelningen och betygen. Men det kommer även flera andra utredningar som på olika sätt berör skolans likvärdighet och lärarnas arbete.

I detta opinionsläge bland allmänhet och profession och inför eventuellt negativa utredningsförslag, mobiliserar nu friskolebranschen och dess lobbyister. Deras hittillsvarande opinionsarbete har inte fungerat och nu måste de arbeta på andra sätt för att rädda det som räddas kan. Efter valet 2026 kan det vara en majoritet i riksdagen som vill avskaffa marknadsskolan.

Almega Utbildning har en annan ton i sin propaganda än den Friskolornas riksförbund hade. De erkänner att branschen har brister, till exempel med hög andel obehöriga lärare och med för höga betyg. Nu gäller det att bli bättre i dessa frågor. En annan skillnad är att de numera försöker förminska problemen. Almegas försvar för vinsterna är att skolpengen visserligen är till för elevernas undervisning men den andel som går till vinst är så försvinnande liten att den inte har någon betydelse.

Marknadsutsättningen av skolan och hela den offentliga sektorn var de borgerliga partiernas stora systemskiftesreform. Till en början var den en stor framgång men i dag är den en belastning. Men att de ansvariga partierna skulle lämna marknadslinjen helt, är inte troligt. De är för lierade med friskolebranschen för att det ska kunna ske. Mer sannolikt är att den nya försvarslinjen blir att alla reformer har sina för- och nackdelar. Nu gäller det att ta tillvara det som är bra med marknadskrafterna och göra sig av med det dåliga. Med en sådan propaganda hoppas man vinna de osäkra väljarna och de som inte är insatta.

Betygsutredningen ska komma i slutet av februari, ett delbetänkande om vinster i slutet av mars och ett delbetänkande om resurserna till skolan i april. Det kommer att bli en intensiv debatt om utredningarnas olika förslag.

Sten Svensson

Under 2025 kommer flera av de utredningar som tillsattes som en följd av Tidöavtalet att presenteras. Därefter är det dags för regeringspartierna M, KD, L och SD att redovisa de förslag som de ska lägga fram i riksdagen.

Regeringens och Sverigedemokraternas ambitioner med Tidöavtalet är mycket höga. De ska bland annat lyfta kunskapsresultaten, höja läraryrkets status, ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar, förbättra arbetsvillkoren och minska den administrativa bördan. De vill också tillvarata mångfalden av utförare samtidigt som de kraftigt ska minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.

En del frågor i Tidöavtalet har regeringen redan klarat av. Kravet om att det ska finnas bemannade skolbibliotek ska gälla från och med sommaren 2025 och regeringen har även genomfört flera satsningar på läromedel. Utredningen om offentlighetsprincipen är också klar och där föreslår regeringen att den enbart ska gälla för de större huvudmännen. För de allra flesta förslås en modell som ger en begränsad insyn i de fristående skolorna. Denna fråga har ännu inte behandlats i riksdagen.

Även frågan om informationsplikten om utländska medborgarna, den så kallade ”angiverilagen”, är klar. Där föreslår regeringen att hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten ska undantas från informationsutbytet. Samtidigt föreslår regeringen

att det ska införas en ny lag där rektorer blir skyldiga att på eget initiativ anmäla elever till polisen, om de misstänker att det kan ha betydelse för brottsbekämpningen. Hur dessa båda lagar ska ses i förhållande till varandra är inte redovisat.

En av de utredningar som ska vara klar under 2025 handlar om regelverket för de fristående skolorna. I Tidöavtalet säger parterna att de vill tillvarata mångfalden av utförare samtidigt som de kraftigt ska minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister. Det ska bli skärpt ägarprövning, krav på långsiktigt ägande och skärpta viten med mera.

Det är förslag som i första hand riktar sig mot små och oseriösa skolhuvudmän, de större och de seriösa kommer inte att ha några större problem med ett nytt skarpare regelverk som är utformat enligt Tidöavtalet.

Samtidigt har Liberalerna gått ut mycket hårt och tagit avstånd från sin gamla marknadsdrivna skolpolitik som de numera beskriver i mycket negativa termer. Hur går den nya liberala skolpolitiken ihop med Tidöavtalet? Det korta svaret är att det inte går ihop. Liberalerna försöker vinna väljare genom att lansera sig som det nya skolpartiet. De vet att väljarna och lärarna inte vill ha den marknadsdrivna skolan och de siktar på ett liv efter riksdagsvalet 2026. Därför försöker de köra två linjer samtidigt, Tidöavtalets som bejakar marknadsskolan och den nya Liberala som säger nej till marknadsskolan. De förslag som Tidöpartierna kommer att föreslå blir sannolikt i överensstämmelse med Tidöavtalet.

Frågan om resurserna till skolan ska också utredas. Enligt Tidöavtalet ska en nationellt bindande skolpengsnorm införas. Vad det innebär framgår inte av avtalstexten men enligt de uttalanden som Skolminister Lotta Edholm har gjort ska det ske en översyn av ersättningen till de fristående skolorna. Hon anser att de är överkompenserade och att systemet är kostnadsdrivande. Staten ska också räkna ut lägstanivåer för skolpengen som ska skilja sig åt mellan olika typer av kommuner. Hur det blir med detta när Tidöpartierna ska enas är i dagsläget oklart. Om den nya skolpengsnormen ska komma att innebära någon reell ökning av resurserna till skolan krävs det ökade statsbidrag.

En tredje utredning som ska presenteras under 2025 gäller betygen. Huvudsyftet är att få hejd på betygsinflationen. Enligt vad utredaren hittills sagt ska det ske genom en tydlig koppling mellan skolans resultat på de nationella proven och betygen. Den modellen fanns i det gamla relativa betygssystemet och den dämpade den tidens jämförelsevis låga betygsinflation. I dag är det emellertid helt andra och mycket starkare marknadskrafter som driver på betygsinflationen. Det är mycket lönsamt att sätta för höga betyg och frågan är vilken effekt som är möjlig att uppnå utan att avskaffa marknadskrafterna i skolan?

En skillnad mellan betygsutredningen och Tidöavtalet gäller synen på betyget F. Tidöavtalet vill ha kvar F medan utredaren vill göra om systemet och ge eleverna möjlighet att fortsätta studera efter grundskolan. Även i denna fråga har Liberalerna bytt uppfattning och är numera för att ta bort betyget F. Samma kritik mot F kan man se både i M och KD. Är Tidöpartierna överens kan de frångå Tidöavtalet.

Slutligen har vi frågan om att centralt reglera en minsta garanterad undervisningstid, tillgång till specialsalar med rätt utrustning och storleken på skolgårdarna. Sedan skolan kommunaliserades och sedan systemet med fristående skolor infördes, har dessa frågor inte varit centralt reglerade. Detta bestämde man bäst lokalt, ansåg man då. I dag är det en stark trend bland lärare att det behövs en återreglering. Lärarnas erfarenheter av avregleringen är att både gruppstorlekar och arbetsbörda har ökat. Även Sveriges Lärare driver frågan om en central reglering. Ett problem för staten är att lärarnas arbetstider är en avtalsfråga som görs upp mellan parterna. Ett annat problem är att om man ska lösa dessa frågor kommer det att kosta pengar som staten i så fall måste stå för. Det är staten som lägger på huvudmännen nya kostnader och i kommunerna finns inga pengar. Hittills har skolan inte varit prioriterad i statens budget och sannolikheten att den blir det i fortsättningen är liten. Vad det blir av denna återreglering är därför högst osäkert. Men om man inte gör något riskerar Tidöpartierna en svekdebatt bland lärarna.

Skolpolitiken kan bli en komplicerad fråga för Tidöpartierna i valet 2026. Väljarna gillar inte den marknadsdrivna skolpolitiken och professionen, de som ska göra jobbet, är starkt negativa. Liberalerna har bytt uppfattning om marknadsskolan och tycker nu ungefär som oppositionen. Dessutom kommer det att kosta pengar att genomföra skolfrågorna i Tidöavtalet. Lägg till att regeringspartierna har mycket täta personsamband med friskolebranschen vilket innebär att det blir än svårare för regeringen att komma med förslag som ändrar något i grunden. Som jag pekat på i inledningen är regeringens ambitioner med Tidöavtalets skolpolitik mycket höga. Blir det mest snömos av alla utredningarna som läggs fram lagom till valet 2026 och satsar man inte budgetpengar på skolan kan det bli svettigt för regeringspartierna.

Sten Svensson

Fackförbundet Sveriges lärare har frågat sina lokalorganisationer om hur de bedömer de ekonomiska förutsättningarna att driva förskola och skola under 2024 jämfört med 2023. Svaren skiljer sig lite mellan skolformerna men ungefär 70-75 procent svarar att det är sämre eller mycket sämre förutsättningar under 2024. I grundskolan är det 120 lokalorganisationer som uppger att det skett en minskning av antalet lärartjänster. Detta gäller för de kommunala skolorna. Hur det står till hos de fristående huvudmännen vet vi mycket lite om, eftersom där råder sekretess.

Ansvaret för skolans resurser är delat mellan staten och kommunerna. Staten ger varje år ett sektorsbidrag till kommunerna som de fritt kan använda till olika verksamheter, bland annat skolan. Det kommer också statliga pengar till kommunerna från det kommunala utjämningssystemet och från riktade statsbidrag. Trenden under senare år har varit att de riktade statsbidragen blir fler, samtidigt som sektorsbidragets andel av de totala statsbidragen minskar. Flera riktade statsbidrag är dessutom kopplade till att kommunen ställer upp med egna pengar. De riktade statsbidragen varierar också över tid, de finns ett par år, sedan försvinner de. Det innebär att kommunerna inte alltid kan utnyttja dem och att de är försiktiga med att inrätta fasta tjänster med dessa resurser eftersom de kanske inte finns kvar om något år. Det förekommer också att de riktade statsbidragen används som en reserv för oförutsedda utgifter. Man använder inte hela bidraget utan sparar en del. Trenden med allt fler riktade statsbidrag innebär således att en växande andel av de pengar som är avsedda för skolan ligger oanvända. [1]

Hur mycket kommunerna får från staten påverkas också av den uppräkning som görs varje år jämfört med prisutvecklingen. Förra året var inflationen rekordhög och även om staten ökade sina anslag till kommunerna i kronor räknat hängde de inte med i prisutvecklingen. Kommunernas kostnader för främst pensioner och lokaler ökade betydligt mer än intäkterna.

I de olika statsbudgetarna syns enbart satsningarna, men att det samtidigt har försvunnit statsbidrag är ofta oklart. Därför är det svårt att se hur statens anslag till skolan har utvecklats över tid. Min översiktliga bild är att det har skett satsningar på skolan under flera år fram till och med pandemin. Det gäller för både den borgerliga regeringen som satt till 2014 och för Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kom efter. Det har varit flera lärarlönesatsningar, likvärdighetsbidrag och pandemibidrag med mera. Sammantaget har därför de statliga resurserna till skolan hängt med i kostnadsutvecklingen fram till och med pandemin.

I år är det ekonomiska läget besvärligt i många kommuner. De statliga resurserna har inte hängt med och dessutom föds det färre barn och även det minskar intäkterna. Inflyttningskommunerna har inte längre samma befolkningstillväxt som de haft under en lång följd av år och det blir allt fler kommuner där befolkning minskar. Det betyder sammantaget att inkomsterna minskar i många kommuner.

Eftersom en kommun inte får gå back är handlingsalternativen begränsade.

Ett alternativ är att höja skatten. Men det är få kommuner som höjer skatten även om de har ont om pengar. De kommuner som har svagast ekonomi är ofta kommuner som har den högsta kommunalskatten och de kan inte höja ytterligare. I de kommuner som har lägre kommunalskatt är det oftast omöjligt att få en politisk majoritet för en skattehöjning.

Ett annat alternativ är att ta av de reserver som byggts upp under de goda åren. Och det finns reserver i många kommuner, inte minst efter de mycket stora statsbidrag som kom under pandemin. Dessa reserver kan brygga över en period på ett eller två år med sämre intäkter och det sker just nu i flera kommuner.

Men reserverna räcker inte alltid utan det måste också göras nedskärningar av verksamheter. Sveriges lärares enkät till sina lokalorganisationer visar att det är en kombination av elevtalsminskningar och besparingar som förklarar minskningen av antalet lärare. I förskolan är elevtalsminkningen kraftigast och en huvudförklaring till minskningen av antalet lärare. I de andra skolformerna uppges besparingar vara en något större förklaring till minskningen av antalet lärartjänster.

I de flesta kommuner fördelas resurserna till skolan per elev. Det är regelverket för fristående skolor som används även för de kommunala skolorna. Om antalet elever minskar i en skola skärs pengarna ner med cirka 125 000 kr per elev. Beroende på hur eleverna är fördelade på de olika årskurserna kan en elevtalsminskning slå väldigt olika. Om en skola har ”otur” med elevtalen kan inte skolan minska antalet lärare även om de får färre elever. Det måste vara en lärare i klassen oavsett om det är 23 eller 27 elever och det måste finnas ett klassrum att undervisa i. Kostnaderna ligger till största delen kvar men intäkterna minskar. Då måste rektorn skära ned på annat för att inte spräcka budgeten. Denna variant av besparingar sker just nu runt om i Sverige.

När en skola får färre elever ökar lokalkostnaden per elev. Skolan måste ha kvar alla sina klassrum men kostnaden ska bäras av färre elever. I en del kommuner betalar varje skola sina egna lokalkostnader. Eftersom nya skolor är dyrare än gamla kan den modellen slå mycket hårt mot nya skolor som kan tvingas till nedskärningar om de mister elever.

Om elevminskningarna i en kommun beror på att eleverna går till de fristående skolorna inträffar även andra effekter. När kommunens lokalkostnad per elev ökar så ökar bidraget till de fristående skolorna. Detta gäller även om de fristående skolorna inte har några ökade lokalkostnader och även om det är de fristående skolorna som orsakat kommunens ökade lokalkostnader. En större andel av skolans resurser förs då över från de kommunala skolorna till de fristående.

Om antalet elever i fristående skolor är högt kan det bli betydande kostnader för en kommun. I Sollentuna till exempel, där 28 procent av grundskolans elever går i en fristående skola, har de fristående skolorna rekryterat elever från de kommunala skolorna under en lång följd av år. Trots Sollentuna har lagt ner flera kommunala skolor har kommunen i dag cirka 1000 tomma elevplatser till en kostnad av 20 miljoner kronor om året. Eftersom Sollentuna fördelar resurserna enligt skolpengsmodellen är det de enskilda rektorerna som ska se till att få budgeten i balans. Även om kommunen höjer anslagen till skolan i takt med inflationen blir det ändå nedskärningar i flera av skolorna på grund av de tomma elevplatserna. [2]

Det är många kommuner som har hög andel elever i fristående skolor som är i samma situation som Sollentuna. De är tvungna att betala den för stora skolkostymen som friskolesystemet orsakar och det leder i sin tur till nedskärningar i de kommunala skolorna. Ju fler fristående skolor det finns i en kommun desto större blir dessa kostnader.

Förutom att elevtalen sjunker är det således flera orsaker bakom dagens skolnedskärningar. Ansvaret för denna situation är delat mellan staten och kommunerna. Många kommuner, särskilt de mindre i glesbygden, har en mycket ansträngd ekonomi och i och med att de är tvungna att ha en budget i balans har de i praktiken få handlingsalternativ. Men staten har en stark ekonomi och om regeringen vill kan staten agera. Det handlar om politiska prioriteringar. I budgeten för 2025 föreslår regeringen att 26,7 miljarder ska gå till skattesänkningar och 7,5 miljarder ska gå till välfärden. Av dessa ska 2,8 miljarder gå till skolan i form av riktade statsbidrag medan sektorsbidraget är oförändrat. Regeringen prioriterar således skattesänkningar för dem med högst inkomster framför att satsa på skolan.

Sten Svensson

---

[1] https://www.svd.se/a/vg3y5X/pengar-till-bocker-i-skolor-anvands-inte-skriver-debattorer

[2] http://likvardigskola.nu/wp-content/uploads/2024/08/Rapport-Sollentuna-2024.pdf