En rapport från Skolverket och UKÄ visar att elever från fristående gymnasieskolor har lägre prestationsgrad än elever från kommunala gymnasieskolor om de har likartade betygspoäng. Prestationsgrad är antalet avklarade högskolepoäng på den utbildning som studenten varit registrerad på. [1]
Ungefär samma resultat hade en rapport från Skolverket som kom 2018.
”De studenter som gått på gymnasieskola med enskild huvudman har lägre prestation – trots att denna grupp generellt har något högre betyg från gymnasieskolan. [2]
Betygssättning är en myndighetsutövning som ska ske så rättvist som möjligt. Oavsett vilken skola en elev går på, privat eller offentlig, ska betygssättningen ske efter samma grunder. Betygen används som urvalsinstrument för fortsatta studier och det är en fråga om rättssäkerhet för eleverna. Alla ska behandlas lika.
Den myndighetsutövningen sattes ur spel när skolan marknadsutsattes. Då blev det mycket lönsamt att sätta för höga betyg och det satte fart på betygsinflationen. Höga genomsnittliga meritvärden fungerar som en magnet för att locka elever till en skola och det betyder höga intäkter. När marknadskrafterna styr blir pressen från skolkoncernernas ägare och ledningar mycket hård på rektorerna. När höga intäkter är målet för skolan sätter rektorerna i sin tur press på lärarna att vara generösa med betygen. Dessutom sätter föräldrar och elever ytterligare tryck på lärarna genom att hota med att byta skola om inte eleven får de begärda betygen. Lärarna utsätts således för ett korstryck både från ledningen, elever och föräldrar. Detta marknadstryck påverkar även de kommunala skolorna. Om de inte kan visa upp höga betyg riskerar de att tappa elever och intäkter. Betygsinflation finns därför både på fristående och kommunala skolor, men värst är de fristående. Det finns fristående skolor där nästan alla elever får det högsta betyget i de ämnen där det inte finns nationella prov.
Elever som går på skolor som sätter för höga betyg kommer in på eftertraktade utbildningar medan elever som går på skolor som sätter rättvisande betyg riskerar att inte komma in. Elever med några år gamla betyg och lägre meritpoäng har svårigheter att konkurrera med elever från senare årskurser.
Nu visar Skolverket och UKÄ återigen på detta svindleri. Vilka signaler skickar samhället till de unga i utbildningssystemet när detta får fortsätta år efter år? De ser att det viktiga är inte vad de lär sig utan vilka betyg de får. De ser också att fusk lönar sig och att samhället inte bryr sig.
Sten Svensson
[1] Till Högskolan från gymnasieskolan. https://www.uka.se/download/18.44b70bc18de87661d8be409/1709738156562/Till%20högskolan%20från%20gymnasieskolan.pdf
[2] Skolverket. Från gymnasieskola till högskola. Rapport 466, 2018
Förra veckans besked om att Akelius köpt en del av skolkoncernen Academedia gäller inte längre. Säljaren, Rune Anderssons bolag Mellby gård, meddelade i helgen att de har ångrat sig och att de är överens med Akelius om att ställa in affären. Säljaren fick kalla fötter efter Akelius olika uttalanden om vinster och olika förändringar i Academedias verksamhet. Sannolikt har flera av de andra ägarna i Academedia hört av sig till Mellby gård och uttryckt sin oro.
Oavsett att denna affär inte blir av sätter den fokus på att stora delar av det svenska skolsystemet är till salu. Den som har mycket pengar kan köpa sig en skolkoncern eller köpa upp en stor mängd mindre skolbolag och sedan förändra verksamheten i grunden. Detta kan ske utan att samhället kan göra särskilt mycket åt det. Skolan, som borde vara en samhällsinstitution av största vikt och som borde stå under demokratisk kontroll, kan säljas till högstbjudande.
Det handlar om många barn och elever. I privata förskolor går 109 000 barn, i fristående grundskolor 180 000 elever och i fristående gymnasieskolor 113 000 elever. Hur många av dessa elevers skolor som är till salu idag vet ingen, men vi vet att förskolor och skolor säljs hela tiden, bara priset är tillräckligt högt. Det visar bland annat erfarenheterna av de avknoppningar som genomfördes i början av 2000-talet. Flera kommuner sålde då förskolor och skolor till anställda, oftast rektorer, till mycket låga priser. De politiker som fattade besluten såg ett värde i att personal som kunde verksamheten tog över skolorna. I dag är i stort sett alla dessa förskolor och skolor uppköpta av stora koncerner.
I förra veckan meddelade finansmannen Roger Akelius att hans fondbolag Akelius Foundation har köpt en andel av Academedia för drygt 1,7 miljarder kronor. Säljare är finansmannen Rune Anderssons bolag Mellby gård. Affären medför att Akelius blir en huvudägare av Academedias drygt 700 skolor med 100 000 elever och 20 000 lärare.
I en intervju i Dagens Industri meddelade Akelius att det viktigaste med skattefinansierade friskolor är att förbättra för elever och lärare, inte att squeeza ut vinster. Han säger också att han är intresserad av skolan och att han kan pedagogik. Akelius vill också införa en modell där de som har gott om pengar får betala för sina barns utbildningar. Han vill att Academedia på sikt ska tillåtas öppna helt privatfinansierade skolor, ungefär som i USA. Akelius olika uttalanden fick Academedias aktie att falla med tio procent dagen efter publiceringen.
Affären sätter fokus på några frågor. Den första är varför Rune Andersson och hans bolag Mellby gård säljer. Han har tidigare givit sken av att vara en långsiktig och stabil ägare men nu lämnar han friskolebranschen. Är det ett tecken på att det börjar svaja bland ägarna till skolkoncernerna? De vet att allmänheten inte vill ha vinstdrivna skolor och de vet att stödet bland de politiska partierna är i avtagande.
För att bevara systemet har skolminister Lotta Edholm tillsatt flera utredningar som ska se över villkoren för de fristående skolorna med syftet att få bort de värsta avarterna. Men det kan också komma förslag som naggar på vinsterna. Kanske plockar Rune Andersson ut pengarna i tid och medan han kan få bra betalt.
En annan fråga som försäljningen visar är att vi har ett skolsystem i Sverige där en storkapitalist kan köpa sig en skolkoncern och sedan förvandla elevernas utbildning i grunden från en dag till en annan. I Sollentuna köpte den norska skolkoncernen Dibber en fristående skola häromåret och under sommarlovet gjordes den om till en internationell skola. När eleverna återvände i augusti möttes de av lärare som talade engelska. Varken föräldrar eller elever visste någonting. [1]
Akelius tankar om att han vill införa ett system där de med gott om pengar kan köpa sig en utbildning för sina barn tror jag inte på i Sverige. Sådana skolor kan bli ett alternativ för en relativt liten grupp elever men den kommer inte att kunna fylla skolor med 100 000 elever så som Academedia gör i dag. Den stora omfattning som friskolebranschen har i Sverige idag kräver en offentlig finansiering.
PISARASET När man nu vill kontrollera bort betygsinflationen med nationella prov är det som att bota feber med kalla bad, skriver Per Kornhall i Vi Lärare. ”Att alla stora kommuner nu använder sig av skolpeng också till sina egna skolor beror på konkurrensen från friskolor och på trycket från friskolornas advokater. Men det har aldrig beslutats på nationell nivå. Vi har alltså en finansieringsform som ingen tänkt sig.” .Läs krönikan här.
PISA 2022 har mätt 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap Rapporten visar att de svenska elevernas resultat i matematik och läsförståelse har försämrats jämfört med 2018, medan de ligger still i naturvetenskap. De svenska resultaten är nu på samma nivåer som 2012, då Sverige uppnådde sina hittills sämsta resultat.
De flesta OECD-länder har i stort sett samma negativ utveckling som Sverige och orsaken är pandemin. Att det skulle bli en nedgång efter pandemin visste vi om. Under 2022 genomförde Skolverket en enkät till lärare och rektorer och den visade att det varit ett kunskapstapp i de flesta ämnen i grundskolans samtliga årskurser. Störst var effekten i årskurs 8 och 9 där närmare hälften av rektorerna svarade att det finns ett kunskapstapp hos eleverna. Orsaken var hög frånvaro hos såväl elever som personal. Denna pandemieffekt är sannolikt tillfällig. När nästa PISA-rapport publiceras kommer den troligen att synas som ett hack i kurvan.
Den rapport om läsförståelse som kom förra året, PIRLS 2021, visade att andelen elever i årskurs 4 som ligger på låg nivå eller under låg nivå hade ökat. Nästan en femtedel av10-åringarna hade stora problem med läsningen. Både PISA och PIRLS visar således att det har hänt något med läsförmågan.
En tydlig trend i PISA 2022 är att andelen lågpresterande elever har ökat både i matematik och läsförståelse samtidigt som andelen högpresterande elever har minskat. Det är samma trend som man kan se sedan PISA började år 2000. Den svagaste elevgruppen har blivit större för varje mätning medan den starkaste gruppens resultat har pendlat lite upp och ner.
Ett annat resultat är att elever med utländsk bakgrund har klarat sig något bättre än svenska elever i matematik och läsförståelse jämfört med 2018. Den resultatförsämring som skett kan således inte förklaras med denna elevgrupp.
PISA-rapporten visar också att det sker en behovsstyrning av lärarresursen. Det är mindre klasser och färre elever per lärare i skolor med en mindre gynnsam elevsammansättning. Samtidigt visar rapporten att det är färre utbildade lärare på dessa skolor.
Min sammanfattning av PISA 2022 är att skolans likvärdighet fortsätter att försämras. Skillnaderna mellan eleverna fortsätter att öka och i första hand är det de svagaste eleverna som halkar efter. Orsakerna bakom denna utveckling är flera. Den svenska marknadsstyrda skolpolitiken är en huvudorsak eftersom den sorterar eleverna till olika skolor efter föräldrarnas utbildningsbakgrund och inkomst. Förlorarskolorna får ett negativt segregerat elevurval och dessutom färre utbildade lärare.
En annan orsak är betygssystemet med dess gräns för att bli godkänd i den obligatoriska grundskolan. Eftersom gränsen är omöjlig att nå för en relativt stor grupp elever har den en negativ effekt på kunskapsinhämtandet, eleverna ger upp i stället för att studera.
En tredje orsak kan vara att tiden för bokläsning konkurreras ut av sociala medier och annat inom IT-världen.
Nu pågår en intensiv debatt om orsaker och vad man ska göra för att vända utvecklingen. Om den leder fram till en politisk enighet om vad som ska göras med de olika delarna av marknadsskolan, vore det en välgärning.
Det senaste året har skolminister Lotta Edholm gått ut hårt mot den marknadsdrivna skolpolitiken. Hon säger att regeringen ska göra en radikal omläggning och ändra skolpolitikens drivkrafter för att skapa ett mer likvärdigt skolsystem.
För att klara denna omläggning har regeringen tillsatt en rad utredningar. En ska föreslå skärpta krav och olika vinstbegränsningar för fristående huvudmän. En annan ska föreslå åtgärder för att komma till rätta med betygsinflationen. En tredje ska se över resursfördelningen både till kommunala och de fristående skolor. Regeringen har också genomfört en satsning på läromedel, föreslagit att skolbiblioteken ska vara bemannade och lagt om IT-politiken.
Under trettio år har regeringspartierna sagt nej tillatt ändra något avgörande i marknadsskolans regelverk. Så sent som förra året röstade de nej till att rättställa ersättningen till de fristående skolorna och att göra om kösystemet till de fristående skolorna. Men nu ska regeringen genomföra de största förändringarna på trettio år, enligt Lotta Edholm. Hur kommer det sig?
Svaret är att regeringen är tvungen göra något annars riskerar de att tappa hela frågan. De är tvungna av en lång rad skäl. För det första så levererar inte det marknadsdrivna skolsystemet det som utlovades. Det blev inte högre kvalitet, bättre resultat och lägre kostnader utan det har blivit tvärtom.
Ett annat skäl är att det har kommit flera utredningar och rapporter som visat på allvarliga problem med den marknadsdrivna skolpolitiken. Den senaste är Riksrevisionens rapport som visar att de fristående skolorna är överkompenserade ekonomiskt.
Ett tredje skäl är att det ständigt dyker upp nya avslöjanden om trixande med skolpengen och annat fuffens. Det har vuxit fram en grupp mycket kunniga skoljournalister som kritiskt granskar friskolesektorn och dess verksamhet och det kommer ständigt nya avslöjanden.
Det är skolpeng som går till fjällstugor och det är hästgymnasier utan hästar med mera.
Ett fjärde skäl är att allt fler lärare har reagerat offentligt mot marknadsskolans effekter. Till och med lärare i fristående skolor, med sin begränsade yttrandefrihet, har reagerat. Lärarnas och skolledarnas fackliga organisationer har också tagit tydlig ställning mot den marknadsdrivna skolpolitiken.
Det blir också allt fler kommunpolitiker, även borgerliga, som ser de negativa effekterna av friskoleetableringar. Allt fler säger nej till koncernskolorna eftersom de ser att välfungerande kommunala skolor får stora problem och att kostnaderna ökar
Kritiken av marknadsskolan har även tagits upp på flera dagstidningars ledarsidor. Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten och Hallandsposten till exempel, har regelbundet ledare som är kritiska till olika marknadseffekter inom skolan.
Ytterligare ett skäl är den ökade brottsligheten inom välfärden. När privatiseringarna började genomföras under 1990-talet var aningslösheten total. Man tog för givet att alla huvudmän skulle följa lagstiftningen. Men de kriminella såg snabbt att regelverken var vidöppna för bedrägerier och att pengarna flödade. En omfattande brottslighet har kommit i spåren av välfärdens privatisering.
Även läget i väljaropinionen verkar för en förändring av skolpolitiken. Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet är väljarna i alla partier i en ökande grad kritiska till vinster i välfärden. Väljarna vill ha valfrihet men inte vinstdrivna företag. Att driva en politik som gynnar marknadsskolan är ingen fråga som vinner röster.
Tillsammans har detta lett till att det rikspolitiska stödet till marknadsskolan har förändrats.
I dag pågår en omprövning inom Centerpartiet och viss kritik finns även inom Liberalerna och Moderaterna. Även i de borgerliga ungdomsförbunden finns en betydande kritik.
Sammanfattar man läget så finns det inte längre något stöd för en marknadsdriven skolpolitik, Lotta Edholm måste agera.
Det finns ytterligare en faktor som påverkar regeringens agerande. Regeringens opinionsmässiga läge är krisartat. M backar och L och KD ligger under 4-procentgränsen och riskerar att åka ut. När M backar minskar även stödrösterna till L och KD. I detta läge kan skolpolitiken vara en väg framåt för L. Om de lyckas få lärarnas och allmänhetens stöd för sin skolpolitik kan det räcka för att nå 4 procent.
Med utredningarna som ska skärpa regelverket för skolbolagen och med satsningar på läromedel med mera vänder regeringen sig till lärare som är kritiska till marknadsskolan. Men Lotta Edholms olika förslag kommer inte att avskaffa marknadsskolan. Syftet är att förändra så att systemet kan vara kvar. Förändringarna ska vara så stora att tillräckligt många lärare tror på dem samtidigt ska de vara så små att de stora skolkoncernerna kommer att klara dem. Så är direktiven formulerade.
Men sett på lite längre sikt kommer denna skolpolitik att avskaffas. Sakta men säkert byggs en politisk majoritet upp för att återigen sätta skolan under demokratisk kontroll och avskaffa skolbolag, vinster, NPM-styrning med mera.
De partier som införde marknadsskolan i början av 1990-talet har hittills röstat nej till att ändra något avgörande i de regelverk som styr verksamheterna. Men så kan de inte agera längre. Marknadsskolans alla negativa effekter har blivit allt tydligare och det är allt fler väljare som vill ha en förändring. Det har också kommit flera utredningar och forskningsrapporter som visat på allvarliga systemfel. En är Riksrevisionens rapport från förra året som visade att de fristående skolorna är överkompenserade ekonomiskt. [1]
Detta tvingar regeringen att agera. Därför har de tillsatt flera utredningar. En ska föreslå skärpta krav för fristående huvudmän och en annan ska föreslå åtgärder för att komma tillrätta med betygsinflationen.
I Svenska Dagbladet skriver Liberalernas partiledare Johan Pehrson och skolminister Lotta Edholm att dagens resursfördelningssystem till skolan har stora brister. Det missgynnar kommunala skolor eftersom kommunerna har ett betydligt större ansvar än friskolorna. De pekar också på de ökade kostnader som uppstår för kommunen när kommunala skolor tappar elever till fristående skolor. [2]
Därför tillsätter regeringen ytterligare en utredning som ska föreslå ett nytt resursfördelningssystem för hela skolväsendet från förskoleklassen till gymnasieskolan. Utredningen ska bland annat föreslå:
En nationellt bindande skolpengsnorm som tar hänsyn till de olika förutsättningar som kommuner och fristående huvudmän har.
Att staten ska slå fast en lägsta nivå för vad kommunen ska tilldela den egna skolverksamheten och vad ersättningen till de fristående huvudmännen ska vara.
Detta ska ske utan att staten skjuter till några nya pengar.
”Utredningens huvudsakliga syfte är att genom att stärka den statliga styrningen åstadkomma ett system för en mer likvärdig resursfördelning, inte att öka statens andel av den totala resursfördelningen till skolan.” [3]
Staten ska således bestämma om en omfördelning av skolresurserna på något sätt mellan kommunerna utan att staten skjuter till några nya pengar.
Regeringen pekar på att det är stora skillnader mellan kommunerna när det gäller resurser till skolan. Dessa skillnader beror huvudsakligen på geografin, befolkningens socioekonomiska sammansättning och skillnader i lärarlönerna. Dessa skillnader fanns även innan skolan kommunaliserades. Regeringen tror att det finns skillnader som har andra orsaker och det ska utredningen undersöka.
De kommuner som har svårast att klara sina skolkostnader är de små kommunerna i glesbygden som har en minskande befolkning. De klarar inte att satsa mer på skolan utan måste ha ett tillskott av staten. En sådan omfördelning skulle kunna ske genom förändringar i det kommunala utjämningssystemet. Detta system håller på att ses över av en annan utredning. Hittills har regeringspartierna sagt nej till att fördela mer resurser till de kommuner som har de största behoven, så sannolikheten är låg att detta kommer ske. En annan metod för staten är att använda de riktade statsbidragen men den frågan ska inte utredningen arbeta med. Så hur det ska gå till att omfördela pengar mellan kommunerna är högst oklart.
Det är också oklart vad utredningen innebär för de fristående huvudmännen. De ska få en lägre ersättning än idag och så långt är det bra, men vad det konkret innebär återstår att se.
Man måste också se dessa förslag tillsammans med regeringens skolpolitik i övrigt. Regeringen har ännu inte tillsatt någon utredning om hur elevfördelningen till de fristående skolorna ska ske. De har sagt att de vill att valet ska ske senare än i dag men det ändrar inte på den segregation som dagens system leder till. Regeringen vill heller inte ändra på beslutsrätten när det gäller etableringen av fristående skolor. Kommunerna ska inte kunna besluta om vilka skolor som ska finnas i kommunen och var de ska ligga. Det blir heller inget av med att införa offentlighetsprincipen i friskolesektorn. Lägg även till den särskilda skollag för fristående skolor som regeringen har annonserat så ökar antalet frågetecken.
Regeringen vill framstå som handlingskraftig när det gäller marknadsskolans negativa effekter, men hittills har inget framkommit som ändrar systemet i grunden. De mest iögonfallande bristerna ska rättas till, men de stora skolkoncernerna kommer sannolikt att klara de nya reglerna utan större problem.
Sten Svensson
[1] Skolpengen – effektivitet och konsekvenser (RiR 2022:17)
När skolan marknadsutsattes i början av 1990-talet gjorde regeringen Bildt både de ekonomiska villkoren och regelverket mycket gynnsamma. Nivån på skolpengen hamnade på 85 procent av vad en normalelev kostade i en kommunal skola. Detta trots att en utredare, Sven-Åke Johansson, hade kommit fram till att 75 procent vore en mer lämplig nivå. De fristående skolorna hade inte samma uppgifter och skyldigheter som de kommunala skolorna, argumenterade han. [1]
Nivån höjdes några år senare till 100 procent av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
När det gäller regelverket så undantogs de fristående skolorna nästan helt från skollagen. Detta trots att Skolöverstyrelsens dåvarande chef, Erland Ringborg, hade påpekat att regelverket måste skärpas i och med de nya ekonomiska bidragen. Enligt Erland Ringborg kunde man inte säga nej till någon skola så som regelverket var utformat. [2]
Bildt-regeringen gjorde heller inga utredningar om vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå i ett vinstdrivet skolsystem. Hur ska myndighetsutövningen kunna kontrolleras? Hur ska samhället få insyn om offentlighetsprincipen avskaffas? Hur går det med likvärdigheten om vinsten ska styra skolornas verksamhet? Inte någon av dessa viktiga frågor belystes eller debatterades innan besluten fattades. Regeringen var mycket angelägen om att snabbt etablera de nya fristående skolorna för att försvåra en återställare vid ett kommande regeringsbyte.
En annan av de frågor som lyste med sin frånvaro var frågan om välfärdsföretag skulle kunna utnyttjas av kriminella. I en offentligt driven verksamhet finns en insyn och en grundläggande kontroll som i det närmaste gör det omöjligt för kriminella att ta över. Offentlighetsprincipen gäller och de anställda har ett grundlagsskyddat meddelarskydd. Därför är risken för bedrägerier eller kriminella verksamheter liten.
I privata välfärdsföretag anförtros företagsledningarna mycket stora pengasummor utan någon nämnvärd insyn och de anställdas meddelarskydd är betydligt sämre än i den offentliga sektorn. Naturligtvis insåg de kriminella snabbt att regelverken var vidöppna för bedrägerier och en omfattande brottslig verksamhet har kommit i spåren av välfärdens privatisering.
I skolans värld förekommer en hel del trixande med skolpengen. Eleverna får inte den undervisning som skolan får betalt för. Det kan vara skolpengar som betalar våffelstugor i fjällen eller skärgårdstomter. Det kan också vara ”hästgymnasier utan hästar”. Allt detta trixande är inte olagligt, ett aktiebolag har mycket stor frihet att använda sina intäkter som de vill.
Men det förekommer grov brottslighet i friskolevärlden. I Göteborg dömdes en skolchef till fyra års fängelse för grov förskingring och grova bokföringsbrott. Han hade förskingrat mer än 12 miljoner kronor av de pengar skolan fått i skolpeng. I Gävle stängdes en skola efter att Säkerhetspolisen varnat Skolinspektionen för att barnen på skolan riskerade att utsättas för radikalisering och rekrytering till våldsbejakande miljöer. [3]
Ett annat exempel finns i den parlamentariska Friskolekommitténs rapport från 2013, ”Friskolorna i samhället”.
”Flera personer med betydande inflytande i det aktuella bolaget hade dömts för allvarlig brottslighet både i och utanför näringsverksamheten. En tidigare ägare till bolaget hade dömts för grov våldtäkt mot barn m.m. Ytterligare två företrädare för bolaget, som fortfarande var företrädare vid tidpunkten för myndighetens tillsyn, hade dömts för allvarlig brottslighet. Den ena hade dömts för grovt koppleri, medan den andre hade dömts för ekonomisk brottslighet med anknytning till verksamheten vid skolan samt meddelats näringsförbud för en tid av fem år.” [4]
Dessa personer hade fått tillstånd att driva skolor och rätt att kvittera ut miljonbelopp varje år enligt systemet med skolpeng.
Välfärdsbrott sker i dag inom alla de privatiserade välfärdstjänsterna även om en del sektorer är mer utsatt än andra. En av de mest brottsutsatta är assistansbranschen. Enligt en artikel i DN från 2022 upptäcks varje år felaktiga utbetalningar för närmare en halv miljard kronor inom assistansbranschen. Under 2021 fick Försäkringskassan 72 assistansärenden återrapporterade från polisen och 20 av dem ledde till fällande domar. [5]
En annan utsatt bransch är premiepensionsbranschen. Där har ledningarna för företagen Allra och Falcon funds fällts för omfattande bedrägerier. Daniel Barr, generaldirektör på Pensionsmyndigheten, skriver i SvD att oseriösa aktörer inom premiepensionssystemet totalt har förskingrat ungefär 2 miljarder kronor. [6]
Under de dryga trettio år som välfärdstjänsterna har varit privatiserade har brottsligheten succesivt vuxit till en omfattning som nu till och med hotar viktiga samhällsintressen. De exempel jag visat ovan där våldsbejakande miljöer drivit skolor och där kriminella driver assistansföretag är mycket allvarliga. Men det kan bli värre. Ekobrottsmyndigheten varnar för att gängkriminaliteten sprider sig till sjukvården och att de kan ta över vårdcentraler. [7]
Den enda metod för att minska välfärdsbrottsligheten, som det hittills har gått att få politisk enighet kring, är att skärpa regelverk och tillsyn. Det har skett i omgångar, men trots det avslöjas nya oegentligheter med jämna mellanrum. Förutom att bedrägerierna medför att pengar förs bort från välfärdstjänsterna får samhället betala alltmer för utredningar och kontroller. Bara tillsynen av en stor skolkoncern, Thoren, har kostat Skolinspektionen sex miljoner kronor i år. [8]
Tidöpartierna har insett att de måste göra något åt den sörja med oegentligheter och brottslighet som regelbundet avslöjas i friskolebranschen. Därför har de tillsatt en utredning som fått till uppgift att komma med en rad förslag som ska försvåra för oseriösa och kriminella skolhuvudmän. Regeringen har också föreslagit nya höjningar av Skolinspektionens anslag de kommande åren. Regeringen vill inte avskaffa marknadsskolan utan de hoppas komma tillrätta med problemen med ännu skarpare regler och ännu mer tillsyn, kosta vad det kosta vill. De vill inte se att dessa metoder har kommit till vägs ände.
Ska brottsutvecklingen inom de privata välfärdstjänsterna kunna stoppas finns bara en väg, välfärdstjänsterna måste återigen skötas av det offentliga. Marknadskrafterna har tydligt visat att de inte klarar uppgiften.
Under de senaste åren har skandalerna inom friskolesektorn blivit fler och allvarligare och allt fler har insett att den marknadsstyrda skolpolitiken inte fungerar. Hård kritik kommer från lärarnas och skolledarnas fackliga organisationer, från ledarskribenter och från partiernas ungdomsförbund. Även en växande majoritet bland väljarna är djupt kritiska till dagens marknadsstyrda skolpolitik.
När marknadsskolan infördes lovade anhängarna bättre kvalitet till lägre kostnader. Det blev tvärtom, lägre kvalitet till högre kostnader och en lång rad skandaler. Det finns inga drivkrafter i friskolepolitiken som driver kvalitet utan marknadskrafterna bidrar till att sänka den.
Detta inser även den borgerliga regeringen och skolminister Lotta Edholm. Regeringen är helt enkelt tvungen att göra förändringar annars riskerar de att tappa hela frågan. Därför har de tillsatt en utredning som ska föreslå en lång rad förändringar för de fristående skolorna. Det ska bli flera olika vinstbegränsningar och mer kontroll av ägare och ledningar. Regeringen har också tillsatt en betygsutredning som ska föreslå att resultaten på nationella prov ska användas för att stoppa betygsinflationen. Men skolkoncernerna ska vara kvar, vinsterna ska vara kvar och det står inget i direktiven om att utreda marknadskrafternas effekter på betygen. Kommunerna får heller ingen beslutsrätt när det gäller etableringen av fristående skolor och det blir inget av med att införa offentlighetsprincipen i friskolesektorn. Regeringens linje är att den fristående skolbranschen ska kontrolleras och detaljstyras och de hoppas att det ska räcka för att alla nackdelar ska försvinna.
Ett annat inslag i regeringens nya skolpolitik är att de knyter an till den skoldebatt som handlar om kunskapssynen i läroplanerna, IT-satsningarna, bristen på läromedel och skolmyndigheternas anvisningar till lärare och skolledare. Lotta Edholm har till exempel stoppat Skolverkets förslag om en ny IT-strategi med motiveringen att förslaget inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett annat exempel är ett regeringsuppdrag till skolmyndigheterna om att deras verksamhet ska vila på vetenskaplig grund. Tydligen anser regeringen att skolmyndigheterna hittills inte levt upp till det kravet. Att dagens regeringspartier har ansvaret för de läroplaner som gällt fram till förra året och att de varit tillskyndare av dagens IT-satsningar, låtsas de inte om. Nu pekas skolmyndigheterna ut som ansvariga för sakernas tillstånd. I en debattartikel i Göteborgs-Posten beskriver skolminister Lotta Edholm regeringens skolpolitik med att hon vill ”ta tillbaka skolan till grunderna och komma bort från experimenten.” [1] De läroplaner och IT-strategier som införts av tidigare borgerliga regeringen kallas nu för experiment som inte vilar på vetenskaplig grund.
Regeringens marknadsstyrda skolpolitik har misslyckats totalt och i ett försök att återta initiativet lägger de en lång rad förslag som ska se skarpa ut, men som inte stoppar de drivkrafter som skapar problemen. De förslag som hittills presenterats kommer endast att ha marginella effekter. Menade de allvar, skulle de stoppa vinstdrivna aktiebolag och ställa skolan under demokratisk kontroll igen. Men några sådana förslag kommer de inte att lägga och det beror på de täta personsamband som finns mellan regeringspartierna och friskolebranschen.
Inför de demonstrationer där deltagarna protesterade mot nedskärningar i skolan hade SR-programmet Studio Ett en debatt mellan skolminister Lotta Edholm och det socialdemokratiska skolborgarrådet i Stockholm, Emilia Bjuggren. Där beskrev Lotta Edholm de budgetsatsningar som hennes regering gjort på skolan.
”När vi la budgeten i höstas från regeringens sida så gjorde vi de största satsningar på skolan på trettio år. En tanke med det var ju naturligtvis att hjälpa kommunerna att freda skolan från stora neddragningar.”[1]
Ungefär samma budskap finns på regeringens hemsida men där beskrivs de som de största skolsatsningarna på 20 år.[2]
Tio år hit eller dit är tydligen inte så noga när regeringen ska beskriva läget. Huvudbudskapet är att denna regering satsar mer än någon regering gjort på åtskilliga år. Om någon kommun inte får ihop sin skolbudget efter regeringens stora satsningar så är det helt och hållet deras eget fel, menar regeringen.
Stämmer Lotta Edholms och regeringens beskrivning? I budgetpropositionen för 2023 som antogs i höstas föreslog regeringen att statsbidraget till kommunerna skulle öka med 6 miljarder kronor. Därutöver föreslog de satsningar på cirka 1,6 miljarder kronor i riktade statsbidrag till skolan.
1,6 miljarder är mycket pengar men under de senaste tio åren har det skett flera skolsatsningar med högre belopp. Lärarlönelyftet som infördes 2016 var på 3 miljarder. Ett annat exempel är statsbidraget för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling i skolan. Det infördes 2018 och låg första året på 1 miljard kronor och 2019 höjdes det med 3,5 miljarder. I budgetpropositionen för 2020 låg det på 4,9 miljarder kronor.
I alla budgetpropositioner finns en lista över de nya satsningar som den aktuella regeringen vill göra, men man nämner inte de pengar man tar bort. Därför är det svårt att se de förändringar som sker från ett år till ett annat. Men på sidan 128 i budgetpropositionen från i höstas finns en uppställning som visar att statsbidragen till kommunerna har minskat med 10 miljarder mellan 2022 och 2023 och hela den minskningen står de riktade statsbidragen för. En stor del av dessa riktade statsbidrag går till skolan. [3]
De riktade statsbidrag som Lotta Edholm satsar på i årets budget ska gå till läromedel, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, fler speciallärare, lovskola, språk-, läs- och skrivutveckling, en satsning till särskilt begåvade och högpresterande elever, förskollärares och lärares vidareutbildning, sociala team och akut- och jourskolor. Allesammans är viktiga satsningar, men något allmänt skydd mot neddragningar i skolan är de inte. Kommunerna måste använda pengarna till det som de är avsedda för, inget annat.
När det gäller kostnaderna för kommuner och regioner så är inflationen mycket hög just nu. Det innebär att de fasta och riktade statliga kommunbidragen inte räcker till de ökade kostnaderna. Det hävdar de som demonstrerar och samma bedömning gör regeringen i budgetpropositionen.
”Sammantaget bedöms kommunsektorns utgifter 2023 öka mer än inkomsterna, vilket innebär att det finansiella sparandet minskar.” (Budgetpropositionen 2023 sidan 128.)
I Studio Ett för Lotta Edholm även ett resonemang om statens andel av skolkostnader jämfört med kommunernas andel.
”Det är ju mindre än 10 procent av skolans samlade budget som kommer från riktade statsbidrag. Över 90 procent står kommunerna för.”
Inte heller det stämmer. Pengar till skolans samlade budget kommer från det allmänna kommunbidraget, från de riktade statsbidragen och från kommunernas övriga inkomster. När skolan var statlig stod staten för lärar- och skolledarlönerna och det motsvarade cirka hälften av skolans kostnader. Kommunerna stod för lokaler, läromedel, elevresor, skolmat, elevhälsovård med mera. Vid kommunaliseringen flyttades de statliga lönepengarna till ett riktat statsbidrag som kommunerna endast kunde använda till skolan. Det ändrades efter något år och skolpengarna lades in i det allmänna statsbidraget till kommunerna. Därefter har den statliga andelen av skolkostnaderna varierat under åren beroende på om staten har satsat eller skurit ner. Sannolikt ligger den fortfarande runt 50 procent. Under alla förhållanden är det helt fel att säga att staten endast står för 10 procent av skolans samlade budget.
Lotta Edholm anser också att eftersom skolan är kommunaliserad så är det kommunerna som har det fulla ansvaret för ekonomin. Även detta är fel. Ansvaret för skolan är delat mellan staten och kommunerna och det gäller både för finansiering och verksamhet. Vid kommunaliseringen flyttades en rad beslut från staten till kommunerna men ser man till utvecklingen därefter har det mesta återgått till staten. Genom skollagen, skolförordningar, nationella prov, riktade statsbidrag, Skolverket, Skolinspektionen, lärarutbildningar med mera, styr staten ungefär lika mycket som på den statliga tiden. Detta mycket stora statliga ansvar för skolan kan inte skolminister Lotta Edholm springa ifrån.
Jämför man Lotta Edholms påstående om att regeringen gjort de största satsningar på skolan på trettio år med det som står i budgetpropositionerna, så saknar uttalandet täckning. Jämfört med kostnadsutvecklingen har skolan fått mindre pengar från staten i år jämfört med förra året.
