Fackförbundet Sveriges lärare har frågat sina lokalorganisationer om hur de bedömer de ekonomiska förutsättningarna att driva förskola och skola under 2024 jämfört med 2023. Svaren skiljer sig lite mellan skolformerna men ungefär 70-75 procent svarar att det är sämre eller mycket sämre förutsättningar under 2024. I grundskolan är det 120 lokalorganisationer som uppger att det skett en minskning av antalet lärartjänster. Detta gäller för de kommunala skolorna. Hur det står till hos de fristående huvudmännen vet vi mycket lite om, eftersom där råder sekretess.
Ansvaret för skolans resurser är delat mellan staten och kommunerna. Staten ger varje år ett sektorsbidrag till kommunerna som de fritt kan använda till olika verksamheter, bland annat skolan. Det kommer också statliga pengar till kommunerna från det kommunala utjämningssystemet och från riktade statsbidrag. Trenden under senare år har varit att de riktade statsbidragen blir fler, samtidigt som sektorsbidragets andel av de totala statsbidragen minskar. Flera riktade statsbidrag är dessutom kopplade till att kommunen ställer upp med egna pengar. De riktade statsbidragen varierar också över tid, de finns ett par år, sedan försvinner de. Det innebär att kommunerna inte alltid kan utnyttja dem och att de är försiktiga med att inrätta fasta tjänster med dessa resurser eftersom de kanske inte finns kvar om något år. Det förekommer också att de riktade statsbidragen används som en reserv för oförutsedda utgifter. Man använder inte hela bidraget utan sparar en del. Trenden med allt fler riktade statsbidrag innebär således att en växande andel av de pengar som är avsedda för skolan ligger oanvända. [1]
Hur mycket kommunerna får från staten påverkas också av den uppräkning som görs varje år jämfört med prisutvecklingen. Förra året var inflationen rekordhög och även om staten ökade sina anslag till kommunerna i kronor räknat hängde de inte med i prisutvecklingen. Kommunernas kostnader för främst pensioner och lokaler ökade betydligt mer än intäkterna.
I de olika statsbudgetarna syns enbart satsningarna, men att det samtidigt har försvunnit statsbidrag är ofta oklart. Därför är det svårt att se hur statens anslag till skolan har utvecklats över tid. Min översiktliga bild är att det har skett satsningar på skolan under flera år fram till och med pandemin. Det gäller för både den borgerliga regeringen som satt till 2014 och för Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kom efter. Det har varit flera lärarlönesatsningar, likvärdighetsbidrag och pandemibidrag med mera. Sammantaget har därför de statliga resurserna till skolan hängt med i kostnadsutvecklingen fram till och med pandemin.
I år är det ekonomiska läget besvärligt i många kommuner. De statliga resurserna har inte hängt med och dessutom föds det färre barn och även det minskar intäkterna. Inflyttningskommunerna har inte längre samma befolkningstillväxt som de haft under en lång följd av år och det blir allt fler kommuner där befolkning minskar. Det betyder sammantaget att inkomsterna minskar i många kommuner.
Eftersom en kommun inte får gå back är handlingsalternativen begränsade.
Ett alternativ är att höja skatten. Men det är få kommuner som höjer skatten även om de har ont om pengar. De kommuner som har svagast ekonomi är ofta kommuner som har den högsta kommunalskatten och de kan inte höja ytterligare. I de kommuner som har lägre kommunalskatt är det oftast omöjligt att få en politisk majoritet för en skattehöjning.
Ett annat alternativ är att ta av de reserver som byggts upp under de goda åren. Och det finns reserver i många kommuner, inte minst efter de mycket stora statsbidrag som kom under pandemin. Dessa reserver kan brygga över en period på ett eller två år med sämre intäkter och det sker just nu i flera kommuner.
Men reserverna räcker inte alltid utan det måste också göras nedskärningar av verksamheter. Sveriges lärares enkät till sina lokalorganisationer visar att det är en kombination av elevtalsminskningar och besparingar som förklarar minskningen av antalet lärare. I förskolan är elevtalsminkningen kraftigast och en huvudförklaring till minskningen av antalet lärare. I de andra skolformerna uppges besparingar vara en något större förklaring till minskningen av antalet lärartjänster.
I de flesta kommuner fördelas resurserna till skolan per elev. Det är regelverket för fristående skolor som används även för de kommunala skolorna. Om antalet elever minskar i en skola skärs pengarna ner med cirka 125 000 kr per elev. Beroende på hur eleverna är fördelade på de olika årskurserna kan en elevtalsminskning slå väldigt olika. Om en skola har ”otur” med elevtalen kan inte skolan minska antalet lärare även om de får färre elever. Det måste vara en lärare i klassen oavsett om det är 23 eller 27 elever och det måste finnas ett klassrum att undervisa i. Kostnaderna ligger till största delen kvar men intäkterna minskar. Då måste rektorn skära ned på annat för att inte spräcka budgeten. Denna variant av besparingar sker just nu runt om i Sverige.
När en skola får färre elever ökar lokalkostnaden per elev. Skolan måste ha kvar alla sina klassrum men kostnaden ska bäras av färre elever. I en del kommuner betalar varje skola sina egna lokalkostnader. Eftersom nya skolor är dyrare än gamla kan den modellen slå mycket hårt mot nya skolor som kan tvingas till nedskärningar om de mister elever.
Om elevminskningarna i en kommun beror på att eleverna går till de fristående skolorna inträffar även andra effekter. När kommunens lokalkostnad per elev ökar så ökar bidraget till de fristående skolorna. Detta gäller även om de fristående skolorna inte har några ökade lokalkostnader och även om det är de fristående skolorna som orsakat kommunens ökade lokalkostnader. En större andel av skolans resurser förs då över från de kommunala skolorna till de fristående.
Om antalet elever i fristående skolor är högt kan det bli betydande kostnader för en kommun. I Sollentuna till exempel, där 28 procent av grundskolans elever går i en fristående skola, har de fristående skolorna rekryterat elever från de kommunala skolorna under en lång följd av år. Trots Sollentuna har lagt ner flera kommunala skolor har kommunen i dag cirka 1000 tomma elevplatser till en kostnad av 20 miljoner kronor om året. Eftersom Sollentuna fördelar resurserna enligt skolpengsmodellen är det de enskilda rektorerna som ska se till att få budgeten i balans. Även om kommunen höjer anslagen till skolan i takt med inflationen blir det ändå nedskärningar i flera av skolorna på grund av de tomma elevplatserna. [2]
Det är många kommuner som har hög andel elever i fristående skolor som är i samma situation som Sollentuna. De är tvungna att betala den för stora skolkostymen som friskolesystemet orsakar och det leder i sin tur till nedskärningar i de kommunala skolorna. Ju fler fristående skolor det finns i en kommun desto större blir dessa kostnader.
Förutom att elevtalen sjunker är det således flera orsaker bakom dagens skolnedskärningar. Ansvaret för denna situation är delat mellan staten och kommunerna. Många kommuner, särskilt de mindre i glesbygden, har en mycket ansträngd ekonomi och i och med att de är tvungna att ha en budget i balans har de i praktiken få handlingsalternativ. Men staten har en stark ekonomi och om regeringen vill kan staten agera. Det handlar om politiska prioriteringar. I budgeten för 2025 föreslår regeringen att 26,7 miljarder ska gå till skattesänkningar och 7,5 miljarder ska gå till välfärden. Av dessa ska 2,8 miljarder gå till skolan i form av riktade statsbidrag medan sektorsbidraget är oförändrat. Regeringen prioriterar således skattesänkningar för dem med högst inkomster framför att satsa på skolan.
Sten Svensson
[1] https://www.svd.se/a/vg3y5X/pengar-till-bocker-i-skolor-anvands-inte-skriver-debattorer
[2] http://likvardigskola.nu/wp-content/uploads/2024/08/Rapport-Sollentuna-2024.pdf