Fackförbundet Sveriges lärare har frågat sina lokalorganisationer om hur de bedömer de ekonomiska förutsättningarna att driva förskola och skola under 2024 jämfört med 2023. Svaren skiljer sig lite mellan skolformerna men ungefär 70-75 procent svarar att det är sämre eller mycket sämre förutsättningar under 2024. I grundskolan är det 120 lokalorganisationer som uppger att det skett en minskning av antalet lärartjänster. Detta gäller för de kommunala skolorna. Hur det står till hos de fristående huvudmännen vet vi mycket lite om, eftersom där råder sekretess.

Ansvaret för skolans resurser är delat mellan staten och kommunerna. Staten ger varje år ett sektorsbidrag till kommunerna som de fritt kan använda till olika verksamheter, bland annat skolan. Det kommer också statliga pengar till kommunerna från det kommunala utjämningssystemet och från riktade statsbidrag. Trenden under senare år har varit att de riktade statsbidragen blir fler, samtidigt som sektorsbidragets andel av de totala statsbidragen minskar. Flera riktade statsbidrag är dessutom kopplade till att kommunen ställer upp med egna pengar. De riktade statsbidragen varierar också över tid, de finns ett par år, sedan försvinner de. Det innebär att kommunerna inte alltid kan utnyttja dem och att de är försiktiga med att inrätta fasta tjänster med dessa resurser eftersom de kanske inte finns kvar om något år. Det förekommer också att de riktade statsbidragen används som en reserv för oförutsedda utgifter. Man använder inte hela bidraget utan sparar en del. Trenden med allt fler riktade statsbidrag innebär således att en växande andel av de pengar som är avsedda för skolan ligger oanvända. [1]

Hur mycket kommunerna får från staten påverkas också av den uppräkning som görs varje år jämfört med prisutvecklingen. Förra året var inflationen rekordhög och även om staten ökade sina anslag till kommunerna i kronor räknat hängde de inte med i prisutvecklingen. Kommunernas kostnader för främst pensioner och lokaler ökade betydligt mer än intäkterna.

I de olika statsbudgetarna syns enbart satsningarna, men att det samtidigt har försvunnit statsbidrag är ofta oklart. Därför är det svårt att se hur statens anslag till skolan har utvecklats över tid. Min översiktliga bild är att det har skett satsningar på skolan under flera år fram till och med pandemin. Det gäller för både den borgerliga regeringen som satt till 2014 och för Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kom efter. Det har varit flera lärarlönesatsningar, likvärdighetsbidrag och pandemibidrag med mera. Sammantaget har därför de statliga resurserna till skolan hängt med i kostnadsutvecklingen fram till och med pandemin.

I år är det ekonomiska läget besvärligt i många kommuner. De statliga resurserna har inte hängt med och dessutom föds det färre barn och även det minskar intäkterna. Inflyttningskommunerna har inte längre samma befolkningstillväxt som de haft under en lång följd av år och det blir allt fler kommuner där befolkning minskar. Det betyder sammantaget att inkomsterna minskar i många kommuner.

Eftersom en kommun inte får gå back är handlingsalternativen begränsade.

Ett alternativ är att höja skatten. Men det är få kommuner som höjer skatten även om de har ont om pengar. De kommuner som har svagast ekonomi är ofta kommuner som har den högsta kommunalskatten och de kan inte höja ytterligare. I de kommuner som har lägre kommunalskatt är det oftast omöjligt att få en politisk majoritet för en skattehöjning.

Ett annat alternativ är att ta av de reserver som byggts upp under de goda åren. Och det finns reserver i många kommuner, inte minst efter de mycket stora statsbidrag som kom under pandemin. Dessa reserver kan brygga över en period på ett eller två år med sämre intäkter och det sker just nu i flera kommuner.

Men reserverna räcker inte alltid utan det måste också göras nedskärningar av verksamheter. Sveriges lärares enkät till sina lokalorganisationer visar att det är en kombination av elevtalsminskningar och besparingar som förklarar minskningen av antalet lärare. I förskolan är elevtalsminkningen kraftigast och en huvudförklaring till minskningen av antalet lärare. I de andra skolformerna uppges besparingar vara en något större förklaring till minskningen av antalet lärartjänster.

I de flesta kommuner fördelas resurserna till skolan per elev. Det är regelverket för fristående skolor som används även för de kommunala skolorna. Om antalet elever minskar i en skola skärs pengarna ner med cirka 125 000 kr per elev. Beroende på hur eleverna är fördelade på de olika årskurserna kan en elevtalsminskning slå väldigt olika. Om en skola har ”otur” med elevtalen kan inte skolan minska antalet lärare även om de får färre elever. Det måste vara en lärare i klassen oavsett om det är 23 eller 27 elever och det måste finnas ett klassrum att undervisa i. Kostnaderna ligger till största delen kvar men intäkterna minskar. Då måste rektorn skära ned på annat för att inte spräcka budgeten. Denna variant av besparingar sker just nu runt om i Sverige.

När en skola får färre elever ökar lokalkostnaden per elev. Skolan måste ha kvar alla sina klassrum men kostnaden ska bäras av färre elever. I en del kommuner betalar varje skola sina egna lokalkostnader. Eftersom nya skolor är dyrare än gamla kan den modellen slå mycket hårt mot nya skolor som kan tvingas till nedskärningar om de mister elever.

Om elevminskningarna i en kommun beror på att eleverna går till de fristående skolorna inträffar även andra effekter. När kommunens lokalkostnad per elev ökar så ökar bidraget till de fristående skolorna. Detta gäller även om de fristående skolorna inte har några ökade lokalkostnader och även om det är de fristående skolorna som orsakat kommunens ökade lokalkostnader. En större andel av skolans resurser förs då över från de kommunala skolorna till de fristående.

Om antalet elever i fristående skolor är högt kan det bli betydande kostnader för en kommun. I Sollentuna till exempel, där 28 procent av grundskolans elever går i en fristående skola, har de fristående skolorna rekryterat elever från de kommunala skolorna under en lång följd av år. Trots Sollentuna har lagt ner flera kommunala skolor har kommunen i dag cirka 1000 tomma elevplatser till en kostnad av 20 miljoner kronor om året. Eftersom Sollentuna fördelar resurserna enligt skolpengsmodellen är det de enskilda rektorerna som ska se till att få budgeten i balans. Även om kommunen höjer anslagen till skolan i takt med inflationen blir det ändå nedskärningar i flera av skolorna på grund av de tomma elevplatserna. [2]

Det är många kommuner som har hög andel elever i fristående skolor som är i samma situation som Sollentuna. De är tvungna att betala den för stora skolkostymen som friskolesystemet orsakar och det leder i sin tur till nedskärningar i de kommunala skolorna. Ju fler fristående skolor det finns i en kommun desto större blir dessa kostnader.

Förutom att elevtalen sjunker är det således flera orsaker bakom dagens skolnedskärningar. Ansvaret för denna situation är delat mellan staten och kommunerna. Många kommuner, särskilt de mindre i glesbygden, har en mycket ansträngd ekonomi och i och med att de är tvungna att ha en budget i balans har de i praktiken få handlingsalternativ. Men staten har en stark ekonomi och om regeringen vill kan staten agera. Det handlar om politiska prioriteringar. I budgeten för 2025 föreslår regeringen att 26,7 miljarder ska gå till skattesänkningar och 7,5 miljarder ska gå till välfärden. Av dessa ska 2,8 miljarder gå till skolan i form av riktade statsbidrag medan sektorsbidraget är oförändrat. Regeringen prioriterar således skattesänkningar för dem med högst inkomster framför att satsa på skolan.

Sten Svensson

[1] https://www.svd.se/a/vg3y5X/pengar-till-bocker-i-skolor-anvands-inte-skriver-debattorer

[2] http://likvardigskola.nu/wp-content/uploads/2024/08/Rapport-Sollentuna-2024.pdf

De senaste åren har det blivit allt tydligare att Friskolornas riksförbund och friskolebranschen inte har klarat debatten om den marknadsdrivna skolans alla negativa effekter. En majoritet av väljarna säger tydligt nej till vinster i välfärden och lärarnas och skolledarnas fackliga organisationer säger nej till aktiebolagsdrivna skolor. Dessutom har regeringen och skolminister Lotta Edholm satt i gång en rad utredningar med syftet att begränsa marknadseffekterna i skolan. Det är bara att konstatera att friskolebranschen och Friskolornas riksförbund totalt har misslyckats med att övertyga allmänhet och politiker om friskolornas förträfflighet.

I detta krisläge för branschen inser de ledande att det måste ske förändringar om inte läget ska bli än värre. De har därför arbetat fram en ny strategi som de startade under våren 2022 då utbildningschefen på SKR, Per-Arne Andersson, värvades som ny ordförande för Friskolornas riksförbund. I en intervju i Dagens Samhälle 2022 säger Per-Arne Andersson att han blev förvånad över att bli tillfrågad.

”Jag antar att förbundet uppskattar min breda erfarenhet av utbildningssektorn. Jag har jobbat väldigt länge som lärare, rektor och skolchef och i nästan 13 år varit chef för utbildningsfrågor på Sveriges Kommuner och Regioner.” [1]

Per-Arne Andersson säger också att han är kritisk till debatten som varit om friskolorna och han vill förändra den.

”Debatten är så svart och vit, det är de snälla mot de onda. Min ingång i det här är att vi måste ha en mer nyanserad debatt, mer fakta i målet.”

Med värvningen av Per-Arne Andersson är det tydligt att Friskolornas riksförbund ville ha en annan och mer saklig ton i skoldebatten.

Nästa steg i friskolebranschens nya strategi var att göra en omorganisation. I maj 2024 meddelade arbetsgivarorganisationen Almega att Friskolornas riksförbund skulle läggas ner och ersättas av Almega utbildning som ska vara både en bransch- och arbetsgivarorganisation. Samtidigt meddelade Ulla Hamilton att hon slutar som vd för Friskolornas riksförbund. I en intervju i Altinget säger hon att det är den nya organisationen som är orsaken till att hon slutar.

”Omorganiseringen innebär ju att rollen som jag har i dag kommer bli helt annorlunda. Därför har jag valt att sluta. Jag meddelade styrelsen att ”då får ni rekrytera en ny förbundsdirektör”.” [2]

Ulla Hamilton säger att hennes största utmaning har varit att nå ut i debatten och hon är mycket kritisk till skolminister Lotta Edholms tankar om vinstbegränsningar.

Som ny förbundsdirektör för Almega utbildning värvas den tidigare kanslichefen på fackförbundet Sveriges Lärare, Andreas Mörck. Även han är förvånad över att han blev tillfrågad.

I en intervju i tidningen Vi lärare beskriver Andreas Mörck de senaste årens skoldiskussion som starkt polariserad där mycket har handlat om att vinna debatten i stället för att åstadkomma förändringar som är bra för landets elever. En beskrivning som är mycket lik den som Per-Arne Andersson har uttalat. [3]

Andreas Mörcks nya jobb i Almega utbildning innebär att han byter sida från att företräda arbetstagarna till att arbeta för arbetsgivarna. Ett sidbyte som väckt uppmärksamhet och kritik bland annat från Sveriges lärares ordförande Anna Olskog.

”Sveriges Lärares uppfattning är att skolföretag som drivs med vinstintresse inte hör hemma i svenskt skolväsende. För en person som tidigare har haft en ledande roll i Sveriges Lärare har jag svårt att se att detta sidbyte rimmar med de värderingar som han företrätt i sin tidigare roll.” [4]

Omorganisationen av friskolebranschen och rekryteringen av den nya ledningen tyder på att en ny stil kan förväntas i debatten. Ulla Hamiltons osakliga debattstil har inte fungerat och den ska bort. Med sina erfarenheter och kunskaper från Sveriges Lärare ska Andreas Mörck försöka få en sakligare och mer nyanserad ton i debatten.

Hur han kommer att lyckas återstår att se. Även om Ulla Hamilton varit en usel debattör så är det inte hennes fel att friskolebranschen har stora problem. Att det ständigt kommer nya rapporter om olika missförhållanden i branschen beror på driftsformen med vinstdrivna aktiebolag. För att kunna göra vinst måste de hålla ner kostnaderna och det får konsekvenser för kvaliteten. Jämfört med kommunala skolor har aktiebolagsskolor lägre lärartäthet, färre utbildade lärare, färre speciallärare, färre specialsalar och färre skolbibliotek. Andra faktorer som drar ner kvaliteten i den marknadsstyrda skolan är betygsinflation, konkurser, oseriösa huvudmän, kriminella huvudmän och bristen på offentlighet och insyn. Alla fakta visar att friskolebranschens elever studerar under förhållanden som utmärks av flera faktorer som indikerar sämre kvalitet. Att detta ska kunna rättas till med friskolebranschens nya organisation och en mer saklig ton i debatten är ett önsketänkande.

Sten Svensson

[1] https://www.dagenssamhalle.se/samhalle-och-valfard/skola/sa-vill-skr-profilen-skaka-om-friskoledebatten/

[2]  https://www.altinget.se/utbildning/artikel/ulla-hamilton-lamnar-friskolornas-riksforbund-inte-en-lugn-stund?toke=238461cb796d4f5889dc949a6f4da739

[3] https://www.vilarare.se/nyheter/friskolor/han-byter-sida–blir-ny-chef-for-friskolorna/

[4] https://www.vilarare.se/nyheter/friskolor/han-byter-sida–blir-ny-chef-for-friskolorna/

En rapport från Skolverket och UKÄ visar att elever från fristående gymnasieskolor har lägre prestationsgrad än elever från kommunala gymnasieskolor om de har likartade betygspoäng. Prestationsgrad är antalet avklarade högskolepoäng på den utbildning som studenten varit registrerad på. [1]

Ungefär samma resultat hade en rapport från Skolverket som kom 2018.

”De studenter som gått på gymnasieskola med enskild huvudman har lägre prestation – trots att denna grupp generellt har något högre betyg från gymnasieskolan. [2]

Betygssättning är en myndighetsutövning som ska ske så rättvist som möjligt. Oavsett vilken skola en elev går på, privat eller offentlig, ska betygssättningen ske efter samma grunder. Betygen används som urvalsinstrument för fortsatta studier och det är en fråga om rättssäkerhet för eleverna. Alla ska behandlas lika.

Den myndighetsutövningen sattes ur spel när skolan marknadsutsattes. Då blev det mycket lönsamt att sätta för höga betyg och det satte fart på betygsinflationen. Höga genomsnittliga meritvärden fungerar som en magnet för att locka elever till en skola och det betyder höga intäkter. När marknadskrafterna styr blir pressen från skolkoncernernas ägare och ledningar mycket hård på rektorerna. När höga intäkter är målet för skolan sätter rektorerna i sin tur press på lärarna att vara generösa med betygen. Dessutom sätter föräldrar och elever ytterligare tryck på lärarna genom att hota med att byta skola om inte eleven får de begärda betygen. Lärarna utsätts således för ett korstryck både från ledningen, elever och föräldrar. Detta marknadstryck påverkar även de kommunala skolorna. Om de inte kan visa upp höga betyg riskerar de att tappa elever och intäkter. Betygsinflation finns därför både på fristående och kommunala skolor, men värst är de fristående. Det finns fristående skolor där nästan alla elever får det högsta betyget i de ämnen där det inte finns nationella prov.

Elever som går på skolor som sätter för höga betyg kommer in på eftertraktade utbildningar medan elever som går på skolor som sätter rättvisande betyg riskerar att inte komma in. Elever med några år gamla betyg och lägre meritpoäng har svårigheter att konkurrera med elever från senare årskurser.

Nu visar Skolverket och UKÄ återigen på detta svindleri. Vilka signaler skickar samhället till de unga i utbildningssystemet när detta får fortsätta år efter år? De ser att det viktiga är inte vad de lär sig utan vilka betyg de får. De ser också att fusk lönar sig och att samhället inte bryr sig.

Sten Svensson

[1]  Till Högskolan från gymnasieskolan. https://www.uka.se/download/18.44b70bc18de87661d8be409/1709738156562/Till%20högskolan%20från%20gymnasieskolan.pdf

[2] Skolverket. Från gymnasieskola till högskola. Rapport 466, 2018

Förra veckans besked om att Akelius köpt en del av skolkoncernen Academedia gäller inte längre. Säljaren, Rune Anderssons bolag Mellby gård, meddelade i helgen att de har ångrat sig och att de är överens med Akelius om att ställa in affären. Säljaren fick kalla fötter efter Akelius olika uttalanden om vinster och olika förändringar i Academedias verksamhet. Sannolikt har flera av de andra ägarna i Academedia hört av sig till Mellby gård och uttryckt sin oro.

Oavsett att denna affär inte blir av sätter den fokus på att stora delar av det svenska skolsystemet är till salu. Den som har mycket pengar kan köpa sig en skolkoncern eller köpa upp en stor mängd mindre skolbolag och sedan förändra verksamheten i grunden. Detta kan ske utan att samhället kan göra särskilt mycket åt det. Skolan, som borde vara en samhällsinstitution av största vikt och som borde stå under demokratisk kontroll, kan säljas till högstbjudande.

Det handlar om många barn och elever. I privata förskolor går 109 000 barn, i fristående grundskolor 180 000 elever och i fristående gymnasieskolor 113 000 elever. Hur många av dessa elevers skolor som är till salu idag vet ingen, men vi vet att förskolor och skolor säljs hela tiden, bara priset är tillräckligt högt. Det visar bland annat erfarenheterna av de avknoppningar som genomfördes i början av 2000-talet. Flera kommuner sålde då förskolor och skolor till anställda, oftast rektorer, till mycket låga priser. De politiker som fattade besluten såg ett värde i att personal som kunde verksamheten tog över skolorna. I dag är i stort sett alla dessa förskolor och skolor uppköpta av stora koncerner.

Sten Svensson

I förra veckan meddelade finansmannen Roger Akelius att hans fondbolag Akelius Foundation har köpt en andel av Academedia för drygt 1,7 miljarder kronor. Säljare är finansmannen Rune Anderssons bolag Mellby gård. Affären medför att Akelius blir en huvudägare av Academedias drygt 700 skolor med 100 000 elever och 20 000 lärare.

I en intervju i Dagens Industri meddelade Akelius att det viktigaste med skattefinansierade friskolor är att förbättra för elever och lärare, inte att squeeza ut vinster. Han säger också att han är intresserad av skolan och att han kan pedagogik. Akelius vill också införa en modell där de som har gott om pengar får betala för sina barns utbildningar. Han vill att Academedia på sikt ska tillåtas öppna helt privatfinansierade skolor, ungefär som i USA. Akelius olika uttalanden fick Academedias aktie att falla med tio procent dagen efter publiceringen.

Affären sätter fokus på några frågor. Den första är varför Rune Andersson och hans bolag Mellby gård säljer. Han har tidigare givit sken av att vara en långsiktig och stabil ägare men nu lämnar han friskolebranschen. Är det ett tecken på att det börjar svaja bland ägarna till skolkoncernerna? De vet att allmänheten inte vill ha vinstdrivna skolor och de vet att stödet bland de politiska partierna är i avtagande.

För att bevara systemet har skolminister Lotta Edholm tillsatt flera utredningar som ska se över villkoren för de fristående skolorna med syftet att få bort de värsta avarterna. Men det kan också komma förslag som naggar på vinsterna. Kanske plockar Rune Andersson ut pengarna i tid och medan han kan få bra betalt.

En annan fråga som försäljningen visar är att vi har ett skolsystem i Sverige där en storkapitalist kan köpa sig en skolkoncern och sedan förvandla elevernas utbildning i grunden från en dag till en annan. I Sollentuna köpte den norska skolkoncernen Dibber en fristående skola häromåret och under sommarlovet gjordes den om till en internationell skola. När eleverna återvände i augusti möttes de av lärare som talade engelska. Varken föräldrar eller elever visste någonting. [1]

Akelius tankar om att han vill införa ett system där de med gott om pengar kan köpa sig en utbildning för sina barn tror jag inte på i Sverige. Sådana skolor kan bli ett alternativ för en relativt liten grupp elever men den kommer inte att kunna fylla skolor med 100 000 elever så som Academedia gör i dag. Den stora omfattning som friskolebranschen har i Sverige idag kräver en offentlig finansiering.

Sten Svensson

[1] Peter Letmark. Svensk Skola AB 2022

PISA 2022 har mätt 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap Rapporten visar att de svenska elevernas resultat i matematik och läsförståelse har försämrats jämfört med 2018, medan de ligger still i naturvetenskap. De svenska resultaten är nu på samma nivåer som 2012, då Sverige uppnådde sina hittills sämsta resultat.

De flesta OECD-länder har i stort sett samma negativ utveckling som Sverige och orsaken är pandemin. Att det skulle bli en nedgång efter pandemin visste vi om. Under 2022 genomförde Skolverket en enkät till lärare och rektorer och den visade att det varit ett kunskapstapp i de flesta ämnen i grundskolans samtliga årskurser. Störst var effekten i årskurs 8 och 9 där närmare hälften av rektorerna svarade att det finns ett kunskapstapp hos eleverna. Orsaken var hög frånvaro hos såväl elever som personal. Denna pandemieffekt är sannolikt tillfällig. När nästa PISA-rapport publiceras kommer den troligen att synas som ett hack i kurvan.

Den rapport om läsförståelse som kom förra året, PIRLS 2021, visade att andelen elever i årskurs 4 som ligger på låg nivå eller under låg nivå hade ökat. Nästan en femtedel av10-åringarna hade stora problem med läsningen. Både PISA och PIRLS visar således att det har hänt något med läsförmågan.

En tydlig trend i PISA 2022 är att andelen lågpresterande elever har ökat både i matematik och läsförståelse samtidigt som andelen högpresterande elever har minskat. Det är samma trend som man kan se sedan PISA började år 2000. Den svagaste elevgruppen har blivit större för varje mätning medan den starkaste gruppens resultat har pendlat lite upp och ner.

Ett annat resultat är att elever med utländsk bakgrund har klarat sig något bättre än svenska elever i matematik och läsförståelse jämfört med 2018. Den resultatförsämring som skett kan således inte förklaras med denna elevgrupp.

PISA-rapporten visar också att det sker en behovsstyrning av lärarresursen. Det är mindre klasser och färre elever per lärare i skolor med en mindre gynnsam elevsammansättning. Samtidigt visar rapporten att det är färre utbildade lärare på dessa skolor.

Min sammanfattning av PISA 2022 är att skolans likvärdighet fortsätter att försämras. Skillnaderna mellan eleverna fortsätter att öka och i första hand är det de svagaste eleverna som halkar efter. Orsakerna bakom denna utveckling är flera. Den svenska marknadsstyrda skolpolitiken är en huvudorsak eftersom den sorterar eleverna till olika skolor efter föräldrarnas utbildningsbakgrund och inkomst. Förlorarskolorna får ett negativt segregerat elevurval och dessutom färre utbildade lärare.

En annan orsak är betygssystemet med dess gräns för att bli godkänd i den obligatoriska grundskolan. Eftersom gränsen är omöjlig att nå för en relativt stor grupp elever har den en negativ effekt på kunskapsinhämtandet, eleverna ger upp i stället för att studera.

En tredje orsak kan vara att tiden för bokläsning konkurreras ut av sociala medier och annat inom IT-världen.

Nu pågår en intensiv debatt om orsaker och vad man ska göra för att vända utvecklingen. Om den leder fram till en politisk enighet om vad som ska göras med de olika delarna av marknadsskolan, vore det en välgärning.

Sten Svensson  

De partier som införde marknadsskolan i början av 1990-talet har hittills röstat nej till att ändra något avgörande i de regelverk som styr verksamheterna. Men så kan de inte agera längre. Marknadsskolans alla negativa effekter har blivit allt tydligare och det är allt fler väljare som vill ha en förändring. Det har också kommit flera utredningar och forskningsrapporter som visat på allvarliga systemfel. En är Riksrevisionens rapport från förra året som visade att de fristående skolorna är överkompenserade ekonomiskt. [1]

Detta tvingar regeringen att agera. Därför har de tillsatt flera utredningar. En ska föreslå skärpta krav för fristående huvudmän och en annan ska föreslå åtgärder för att komma tillrätta med betygsinflationen.

I Svenska Dagbladet skriver Liberalernas partiledare Johan Pehrson och skolminister Lotta Edholm att dagens resursfördelningssystem till skolan har stora brister. Det missgynnar kommunala skolor eftersom kommunerna har ett betydligt större ansvar än friskolorna. De pekar också på de ökade kostnader som uppstår för kommunen när kommunala skolor tappar elever till fristående skolor. [2]

Därför tillsätter regeringen ytterligare en utredning som ska föreslå ett nytt resursfördelningssystem för hela skolväsendet från förskoleklassen till gymnasieskolan. Utredningen ska bland annat föreslå:

• En nationellt bindande skolpengsnorm som tar hänsyn till de olika förutsättningar som kommuner och fristående huvudmän har.
• Att staten ska slå fast en lägsta nivå för vad kommunen ska tilldela den egna skolverksamheten och vad ersättningen till de fristående huvudmännen ska vara.

Detta ska ske utan att staten skjuter till några nya pengar.

”Utredningens huvudsakliga syfte är att genom att stärka den statliga styrningen åstadkomma ett system för en mer likvärdig resursfördelning, inte att öka statens andel av den totala resursfördelningen till skolan.” [3]

Staten ska således bestämma om en omfördelning av skolresurserna på något sätt mellan kommunerna utan att staten skjuter till några nya pengar.

Regeringen pekar på att det är stora skillnader mellan kommunerna när det gäller resurser till skolan. Dessa skillnader beror huvudsakligen på geografin, befolkningens socioekonomiska sammansättning och skillnader i lärarlönerna. Dessa skillnader fanns även innan skolan kommunaliserades. Regeringen tror att det finns skillnader som har andra orsaker och det ska utredningen undersöka.

De kommuner som har svårast att klara sina skolkostnader är de små kommunerna i glesbygden som har en minskande befolkning. De klarar inte att satsa mer på skolan utan måste ha ett tillskott av staten. En sådan omfördelning skulle kunna ske genom förändringar i det kommunala utjämningssystemet. Detta system håller på att ses över av en annan utredning. Hittills har regeringspartierna sagt nej till att fördela mer resurser till de kommuner som har de största behoven, så sannolikheten är låg att detta kommer ske. En annan metod för staten är att använda de riktade statsbidragen men den frågan ska inte utredningen arbeta med. Så hur det ska gå till att omfördela pengar mellan kommunerna är högst oklart.

Det är också oklart vad utredningen innebär för de fristående huvudmännen. De ska få en lägre ersättning än idag och så långt är det bra, men vad det konkret innebär återstår att se.

Man måste också se dessa förslag tillsammans med regeringens skolpolitik i övrigt. Regeringen har ännu inte tillsatt någon utredning om hur elevfördelningen till de fristående skolorna ska ske. De har sagt att de vill att valet ska ske senare än i dag men det ändrar inte på den segregation som dagens system leder till. Regeringen vill heller inte ändra på beslutsrätten när det gäller etableringen av fristående skolor. Kommunerna ska inte kunna besluta om vilka skolor som ska finnas i kommunen och var de ska ligga. Det blir heller inget av med att införa offentlighetsprincipen i friskolesektorn. Lägg även till den särskilda skollag för fristående skolor som regeringen har annonserat så ökar antalet frågetecken.

Regeringen vill framstå som handlingskraftig när det gäller marknadsskolans negativa effekter, men hittills har inget framkommit som ändrar systemet i grunden. De mest iögonfallande bristerna ska rättas till, men de stora skolkoncernerna kommer sannolikt att klara de nya reglerna utan större problem.

Sten Svensson

[1] Skolpengen – effektivitet och konsekvenser (RiR 2022:17)

[2] https://www.svd.se/a/jlyQeA/l-finansiering-av-friskolor-skapar-orimliga-effekter

[3] Kommittédirektiv. En nationell skolpengsnorm för ökad likvärdighet. Dir. 2023:153. Sid 10.