Nyheter

Utvalda

Partier rör sig om skolans likvärdighet

Den senaste tiden har vi fått bevittna en del skolpolitiska utspel som Nätverket vill uppmärksamma. Det är utspel som alla antyder en förändring av skolpolitiken i en riktning som i större eller mindre grad överensstämmer eller åtminstone ligger i närheten av Nätverkets program för ökad likvärdighet.

Från socialdemokratiskt håll har S-föreningen Reformisterna tillsammans med Socialdemokratiska Skolföreningen släppt en rapport ”Vägen till en samhällsbyggande skola”. Rapporten analyserar skolsystemets brister ur tre, till stor del sammanhängande, perspektiv, marknadiseringen, företagiseringen och juridifieringen. Författarna argumenterar för återupprättande av en samhällsbyggande skola där betoning ligger mindre på private good och mer på public good. De hävdar övertygande att en sådan förändring kräver ett uppbrott från såväl märkvärdisering som företagisering och juridifiering. Rapporten avslutas med 20 reformförslag. Vissa av förslagen överensstämmer tämligen väl med Nätverkets program, om än mer försiktiga när det kommer till formuleringar.  En del förslag i rapporten berör frågor där vi i Nätverket inte tagit ställning då de inte självklart ligger inom ramen för vårt tydliga fokus på skolans likvärdighet.

Det är naturligtvis högst osäkert vilket avtryck rapporten kommer att ge på det socialdemokratiska partiets politik. Den är ändå ett lovande exempel på diskussionen som förs inom (s). Läs rapporten här.

Liberalerna har genom Johan Persson och Lotta Edholm gjort en rad utspel om skolan under året. Partiet försöker uppenbart återerövra sin traditionella position som Sveriges skolparti. Skiftet på posten som utbildningsminister där partiledaren Johan Persson nu tagit över ska nog ses som en del av strategin. Sannolikt är det också en del i ansträngningarna att bli tillräckligt relevanta för att kravla sig över 4%-spärren.

Utöver utspel på temat ”hårdare tag” som visitering av skolelever, larmbågar vid skolentréer med mera har det också kommit förslag ägnade att stärka likvärdigheten. I likhet med förslagen från den (s)-märkta rapporten om en samhällsbyggande skola vill man ersätta mål- och resultatstyrning och NPM med en regelstyrning av verksamhetens ramar som t ex tillgång till elevhälsa, skolbibliotek och läromedel liksom reglering av klasstorlekar, halvklassundervisning, lärares undervisningstid med mera.

Partiet har under året ofta återkommit till att det vill åstadkomma en helrenovering av friskolesystemet och har upprepat gett uttryck för självkritik och beskrivit sig som naiva när det gäller sin hittillsvarande skolpolitik när det gäller friskolor. Johan Persson har också i intervjuer öppnat för att inte bara begränsa utrymmet för vinstuttag utan helt förbjuda sådana. Läs mer här och här. Lyssna på Ekots lördagsintervju med Johan Persson här.

Liberalernas omsvängning i skolpolitiken är naturligtvis välkommen. Men det måste påpekas att Johan Persson och Lotta Edholm gör sina mer långtgående utspel som representanter för Liberalerna, inte för regeringen i egenskap av utbildnings- respektive skolminister. Uppenbart har de inte fått gehör i regeringsunderlaget för sina nya ståndpunkter. Återstår att se vilket som kommer att väga tyngst i skarpt läge, lojaliteten mot kompisarna i Tidögänget eller omsorgen om skolan.

Också Centerpartiet rör sig i skolpolitiken. Några positionsförändringar gjorde partiet i slutet av förra året, bland annat när det gäller skolpengen. Partiet vill se mindre klasstorlekar men oklart om de vill ha en tvingande reglering. De vill öka möjligheterna att söka och komma in på gymnasiets yrkesprogram för elever med F-betyg, de vill införa ett gemensamt skolval, avskaffa kö som urvalsgrund, förbjuda vinstutdelning vid kvalitetsbrister med mera. Omorienteringen är välkommen men att kalla den en helomvändning är att överdriva förändringarna. Centern ligger långt efter Liberalerna när det gäller att göra upp med sin tidigare skolpolitik, åtminstone när det gäller retoriken.

För närvarande arbetar dock en intern arbetsgrupp med förslag till en reviderad skolpolitik. Vad som hittills har läckt från arbetsgruppen är att man vill ställa sig bakom att kommunerna ska ha bestämmanderätten över friskoleetableringar i kommunen. Det blir intressant att följa vad arbetsgruppen kommer att föreslå och vad som kommer att göra avtryck i Centerpartiets politik. Läs mer här. Lyssna på intervju med Niels Paarup-Petersen i Skolledarkvarten här.

Dags att leverera för Tidöpartierna

Under 2025 kommer flera av de utredningar som tillsattes som en följd av Tidöavtalet att presenteras. Därefter är det dags för regeringspartierna M, KD, L och SD att redovisa de förslag som de ska lägga fram i riksdagen.

Regeringens och Sverigedemokraternas ambitioner med Tidöavtalet är mycket höga. De ska bland annat lyfta kunskapsresultaten, höja läraryrkets status, ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar, förbättra arbetsvillkoren och minska den administrativa bördan. De vill också tillvarata mångfalden av utförare samtidigt som de kraftigt ska minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.

En del frågor i Tidöavtalet har regeringen redan klarat av. Kravet om att det ska finnas bemannade skolbibliotek ska gälla från och med sommaren 2025 och regeringen har även genomfört flera satsningar på läromedel. Utredningen om offentlighetsprincipen är också klar och där föreslår regeringen att den enbart ska gälla för de större huvudmännen. För de allra flesta förslås en modell som ger en begränsad insyn i de fristående skolorna. Denna fråga har ännu inte behandlats i riksdagen.

Även frågan om informationsplikten om utländska medborgarna, den så kallade ”angiverilagen”, är klar. Där föreslår regeringen att hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten ska undantas från informationsutbytet. Samtidigt föreslår regeringen

att det ska införas en ny lag där rektorer blir skyldiga att på eget initiativ anmäla elever till polisen, om de misstänker att det kan ha betydelse för brottsbekämpningen. Hur dessa båda lagar ska ses i förhållande till varandra är inte redovisat.

En av de utredningar som ska vara klar under 2025 handlar om regelverket för de fristående skolorna. I Tidöavtalet säger parterna att de vill tillvarata mångfalden av utförare samtidigt som de kraftigt ska minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister. Det ska bli skärpt ägarprövning, krav på långsiktigt ägande och skärpta viten med mera.

Det är förslag som i första hand riktar sig mot små och oseriösa skolhuvudmän, de större och de seriösa kommer inte att ha några större problem med ett nytt skarpare regelverk som är utformat enligt Tidöavtalet.

Samtidigt har Liberalerna gått ut mycket hårt och tagit avstånd från sin gamla marknadsdrivna skolpolitik som de numera beskriver i mycket negativa termer. Hur går den nya liberala skolpolitiken ihop med Tidöavtalet? Det korta svaret är att det inte går ihop. Liberalerna försöker vinna väljare genom att lansera sig som det nya skolpartiet. De vet att väljarna och lärarna inte vill ha den marknadsdrivna skolan och de siktar på ett liv efter riksdagsvalet 2026. Därför försöker de köra två linjer samtidigt, Tidöavtalets som bejakar marknadsskolan och den nya Liberala som säger nej till marknadsskolan. De förslag som Tidöpartierna kommer att föreslå blir sannolikt i överensstämmelse med Tidöavtalet.

Frågan om resurserna till skolan ska också utredas. Enligt Tidöavtalet ska en nationellt bindande skolpengsnorm införas. Vad det innebär framgår inte av avtalstexten men enligt de uttalanden som Skolminister Lotta Edholm har gjort ska det ske en översyn av ersättningen till de fristående skolorna. Hon anser att de är överkompenserade och att systemet är kostnadsdrivande. Staten ska också räkna ut lägstanivåer för skolpengen som ska skilja sig åt mellan olika typer av kommuner. Hur det blir med detta när Tidöpartierna ska enas är i dagsläget oklart. Om den nya skolpengsnormen ska komma att innebära någon reell ökning av resurserna till skolan krävs det ökade statsbidrag.

En tredje utredning som ska presenteras under 2025 gäller betygen. Huvudsyftet är att få hejd på betygsinflationen. Enligt vad utredaren hittills sagt ska det ske genom en tydlig koppling mellan skolans resultat på de nationella proven och betygen. Den modellen fanns i det gamla relativa betygssystemet och den dämpade den tidens jämförelsevis låga betygsinflation. I dag är det emellertid helt andra och mycket starkare marknadskrafter som driver på betygsinflationen. Det är mycket lönsamt att sätta för höga betyg och frågan är vilken effekt som är möjlig att uppnå utan att avskaffa marknadskrafterna i skolan?

En skillnad mellan betygsutredningen och Tidöavtalet gäller synen på betyget F. Tidöavtalet vill ha kvar F medan utredaren vill göra om systemet och ge eleverna möjlighet att fortsätta studera efter grundskolan. Även i denna fråga har Liberalerna bytt uppfattning och är numera för att ta bort betyget F. Samma kritik mot F kan man se både i M och KD. Är Tidöpartierna överens kan de frångå Tidöavtalet.

Slutligen har vi frågan om att centralt reglera en minsta garanterad undervisningstid, tillgång till specialsalar med rätt utrustning och storleken på skolgårdarna. Sedan skolan kommunaliserades och sedan systemet med fristående skolor infördes, har dessa frågor inte varit centralt reglerade. Detta bestämde man bäst lokalt, ansåg man då. I dag är det en stark trend bland lärare att det behövs en återreglering. Lärarnas erfarenheter av avregleringen är att både gruppstorlekar och arbetsbörda har ökat. Även Sveriges Lärare driver frågan om en central reglering. Ett problem för staten är att lärarnas arbetstider är en avtalsfråga som görs upp mellan parterna. Ett annat problem är att om man ska lösa dessa frågor kommer det att kosta pengar som staten i så fall måste stå för. Det är staten som lägger på huvudmännen nya kostnader och i kommunerna finns inga pengar. Hittills har skolan inte varit prioriterad i statens budget och sannolikheten att den blir det i fortsättningen är liten. Vad det blir av denna återreglering är därför högst osäkert. Men om man inte gör något riskerar Tidöpartierna en svekdebatt bland lärarna.

Skolpolitiken kan bli en komplicerad fråga för Tidöpartierna i valet 2026. Väljarna gillar inte den marknadsdrivna skolpolitiken och professionen, de som ska göra jobbet, är starkt negativa. Liberalerna har bytt uppfattning om marknadsskolan och tycker nu ungefär som oppositionen. Dessutom kommer det att kosta pengar att genomföra skolfrågorna i Tidöavtalet. Lägg till att regeringspartierna har mycket täta personsamband med friskolebranschen vilket innebär att det blir än svårare för regeringen att komma med förslag som ändrar något i grunden. Som jag pekat på i inledningen är regeringens ambitioner med Tidöavtalets skolpolitik mycket höga. Blir det mest snömos av alla utredningarna som läggs fram lagom till valet 2026 och satsar man inte budgetpengar på skolan kan det bli svettigt för regeringspartierna.

Sten Svensson

Norsk utredare: Det går att fasa ut vinster i välfärden

I dagens Nyheter 13 januari kan man läsa. ” När norrmännen tittar över Kölen är Sverige ett varnande exempel på hur vinster i välfärden fått oförutsedda effekter. – Vi är bekymrade över ojämlikhet och segregation, säger Jan-Erik Stöstad som lett en norsk statlig utredning om hur vinstdrivande aktörer i välfärden kan fasas ut.
Och slutsatsen är kort och gott: Det går. Om politikerna vill.” Länk till texten här

”Planera avveckling av marknadsskolan”

I en debattartikel i SVD 29 december skriver Sten Svensson ”Nu är det dags att göra upp med marknads­tänkandet i grunden och inse att ett demokratiskt samhälle inte kan ha ett skolsystem som delar upp eleverna i lönsamma och icke lönsamma och där man tjänar pengar på att segregera eleverna. Det är dags att inse att hela idén med att konkurrera om eleverna är feltänkt och ett mycket stort politiskt misslyckande. Det är hög tid att starta ett planmässigt arbete med att avveckla marknads­skolan.” Läs debattartikeln här.

Remissvar på utredningen Offentlighetsprincipen eller insynslag

I Nätverkets remissvar kan du bland annat läsa: ”Nätverket för en likvärdig skola anser att skolan ska vara likvärdig och en samhällsbyggande institution med ett övergripande uppdrag att stärka det gemensamma och demokratiska samhällsbygget. För att klara den uppgiften krävs det dagens marknadsstyrda skolpolitik avvecklas och ersätts av en skolpolitik som styrs av våra demokratiskt valda församlingar.

Med dagens regelverk, där skolföretag och kommuner konkurrerar om eleverna, skyddas skolföretagen från insyn. Uppgifter från privata skolföretag lämnas inte ut med hänvisning till att det kan påverka elevers val av skola och därmed även påverka företagens ekonomi. Dagens lagstiftning sätter skolföretagens ekonomiska intressen framför det demokratiska samhällets behov av insyn.” Läs hela remissvaret här.

Ny rapport:Om privata aktörer, fristående förskolor och vinstdrivande koncerner i ett nationellt och lokalt Malmöperspektiv

I rapporten skriver Ingegerd Tallberg Broman att ”Att bedriva förskola som en vinstdrivande företagsamhet motsvarar en genomgripande förändring i paritet med paradigmskifte. Inte på den enskilda förskolan, som kan utgöra helt igenkännbar svensk förskola och mycket goda exempel på det. Paradigmskiftet rör den över-gripande principen att utvinna vinst, att etablera och bygga förskola, omsorg och undervisning av de yngsta barnen, så de ska leverera ekonomisk utdelning- i strid mot skollagens och läro-planens likvärdighetsmål.” och ”I nationellt perspektiv drivs 48 procent av de fristående förskolorna nu som aktiebolag och här går också merparten, 58 procent, av de barn som går i dessa förskolor. De finns i högst varierande omfattning i 244 av de 290 kommunerna.” Läs rapporten här.

Vilka är orsakerna bakom skolnedskärningarna och vem kan göra något åt dem?

Fackförbundet Sveriges lärare har frågat sina lokalorganisationer om hur de bedömer de ekonomiska förutsättningarna att driva förskola och skola under 2024 jämfört med 2023. Svaren skiljer sig lite mellan skolformerna men ungefär 70-75 procent svarar att det är sämre eller mycket sämre förutsättningar under 2024. I grundskolan är det 120 lokalorganisationer som uppger att det skett en minskning av antalet lärartjänster. Detta gäller för de kommunala skolorna. Hur det står till hos de fristående huvudmännen vet vi mycket lite om, eftersom där råder sekretess.

Ansvaret för skolans resurser är delat mellan staten och kommunerna. Staten ger varje år ett sektorsbidrag till kommunerna som de fritt kan använda till olika verksamheter, bland annat skolan. Det kommer också statliga pengar till kommunerna från det kommunala utjämningssystemet och från riktade statsbidrag. Trenden under senare år har varit att de riktade statsbidragen blir fler, samtidigt som sektorsbidragets andel av de totala statsbidragen minskar. Flera riktade statsbidrag är dessutom kopplade till att kommunen ställer upp med egna pengar. De riktade statsbidragen varierar också över tid, de finns ett par år, sedan försvinner de. Det innebär att kommunerna inte alltid kan utnyttja dem och att de är försiktiga med att inrätta fasta tjänster med dessa resurser eftersom de kanske inte finns kvar om något år. Det förekommer också att de riktade statsbidragen används som en reserv för oförutsedda utgifter. Man använder inte hela bidraget utan sparar en del. Trenden med allt fler riktade statsbidrag innebär således att en växande andel av de pengar som är avsedda för skolan ligger oanvända. [1]

Hur mycket kommunerna får från staten påverkas också av den uppräkning som görs varje år jämfört med prisutvecklingen. Förra året var inflationen rekordhög och även om staten ökade sina anslag till kommunerna i kronor räknat hängde de inte med i prisutvecklingen. Kommunernas kostnader för främst pensioner och lokaler ökade betydligt mer än intäkterna.

I de olika statsbudgetarna syns enbart satsningarna, men att det samtidigt har försvunnit statsbidrag är ofta oklart. Därför är det svårt att se hur statens anslag till skolan har utvecklats över tid. Min översiktliga bild är att det har skett satsningar på skolan under flera år fram till och med pandemin. Det gäller för både den borgerliga regeringen som satt till 2014 och för Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kom efter. Det har varit flera lärarlönesatsningar, likvärdighetsbidrag och pandemibidrag med mera. Sammantaget har därför de statliga resurserna till skolan hängt med i kostnadsutvecklingen fram till och med pandemin.

I år är det ekonomiska läget besvärligt i många kommuner. De statliga resurserna har inte hängt med och dessutom föds det färre barn och även det minskar intäkterna. Inflyttningskommunerna har inte längre samma befolkningstillväxt som de haft under en lång följd av år och det blir allt fler kommuner där befolkning minskar. Det betyder sammantaget att inkomsterna minskar i många kommuner.

Eftersom en kommun inte får gå back är handlingsalternativen begränsade.

Ett alternativ är att höja skatten. Men det är få kommuner som höjer skatten även om de har ont om pengar. De kommuner som har svagast ekonomi är ofta kommuner som har den högsta kommunalskatten och de kan inte höja ytterligare. I de kommuner som har lägre kommunalskatt är det oftast omöjligt att få en politisk majoritet för en skattehöjning.

Ett annat alternativ är att ta av de reserver som byggts upp under de goda åren. Och det finns reserver i många kommuner, inte minst efter de mycket stora statsbidrag som kom under pandemin. Dessa reserver kan brygga över en period på ett eller två år med sämre intäkter och det sker just nu i flera kommuner.

Men reserverna räcker inte alltid utan det måste också göras nedskärningar av verksamheter. Sveriges lärares enkät till sina lokalorganisationer visar att det är en kombination av elevtalsminskningar och besparingar som förklarar minskningen av antalet lärare. I förskolan är elevtalsminkningen kraftigast och en huvudförklaring till minskningen av antalet lärare. I de andra skolformerna uppges besparingar vara en något större förklaring till minskningen av antalet lärartjänster.

I de flesta kommuner fördelas resurserna till skolan per elev. Det är regelverket för fristående skolor som används även för de kommunala skolorna. Om antalet elever minskar i en skola skärs pengarna ner med cirka 125 000 kr per elev. Beroende på hur eleverna är fördelade på de olika årskurserna kan en elevtalsminskning slå väldigt olika. Om en skola har ”otur” med elevtalen kan inte skolan minska antalet lärare även om de får färre elever. Det måste vara en lärare i klassen oavsett om det är 23 eller 27 elever och det måste finnas ett klassrum att undervisa i. Kostnaderna ligger till största delen kvar men intäkterna minskar. Då måste rektorn skära ned på annat för att inte spräcka budgeten. Denna variant av besparingar sker just nu runt om i Sverige.

När en skola får färre elever ökar lokalkostnaden per elev. Skolan måste ha kvar alla sina klassrum men kostnaden ska bäras av färre elever. I en del kommuner betalar varje skola sina egna lokalkostnader. Eftersom nya skolor är dyrare än gamla kan den modellen slå mycket hårt mot nya skolor som kan tvingas till nedskärningar om de mister elever.

Om elevminskningarna i en kommun beror på att eleverna går till de fristående skolorna inträffar även andra effekter. När kommunens lokalkostnad per elev ökar så ökar bidraget till de fristående skolorna. Detta gäller även om de fristående skolorna inte har några ökade lokalkostnader och även om det är de fristående skolorna som orsakat kommunens ökade lokalkostnader. En större andel av skolans resurser förs då över från de kommunala skolorna till de fristående.

Om antalet elever i fristående skolor är högt kan det bli betydande kostnader för en kommun. I Sollentuna till exempel, där 28 procent av grundskolans elever går i en fristående skola, har de fristående skolorna rekryterat elever från de kommunala skolorna under en lång följd av år. Trots Sollentuna har lagt ner flera kommunala skolor har kommunen i dag cirka 1000 tomma elevplatser till en kostnad av 20 miljoner kronor om året. Eftersom Sollentuna fördelar resurserna enligt skolpengsmodellen är det de enskilda rektorerna som ska se till att få budgeten i balans. Även om kommunen höjer anslagen till skolan i takt med inflationen blir det ändå nedskärningar i flera av skolorna på grund av de tomma elevplatserna. [2]

Det är många kommuner som har hög andel elever i fristående skolor som är i samma situation som Sollentuna. De är tvungna att betala den för stora skolkostymen som friskolesystemet orsakar och det leder i sin tur till nedskärningar i de kommunala skolorna. Ju fler fristående skolor det finns i en kommun desto större blir dessa kostnader.

Förutom att elevtalen sjunker är det således flera orsaker bakom dagens skolnedskärningar. Ansvaret för denna situation är delat mellan staten och kommunerna. Många kommuner, särskilt de mindre i glesbygden, har en mycket ansträngd ekonomi och i och med att de är tvungna att ha en budget i balans har de i praktiken få handlingsalternativ. Men staten har en stark ekonomi och om regeringen vill kan staten agera. Det handlar om politiska prioriteringar. I budgeten för 2025 föreslår regeringen att 26,7 miljarder ska gå till skattesänkningar och 7,5 miljarder ska gå till välfärden. Av dessa ska 2,8 miljarder gå till skolan i form av riktade statsbidrag medan sektorsbidraget är oförändrat. Regeringen prioriterar således skattesänkningar för dem med högst inkomster framför att satsa på skolan.

Sten Svensson

[1] https://www.svd.se/a/vg3y5X/pengar-till-bocker-i-skolor-anvands-inte-skriver-debattorer

[2] http://likvardigskola.nu/wp-content/uploads/2024/08/Rapport-Sollentuna-2024.pdf

Det behövs inga undantag eller lättnads­regler när offentlighets­principen införs för fristående skolor. Regeringen bör sluta med sitt dribblande.

Sten Svensson, medlem i Nätverket för en Likvärdig Skola, och Tor Nitzelius ,tidigare förbundsjurist hos Lärarförbundet, avvisar i SVD Debatt 14 september alla undantag från offentlighetsprincipen. ”Skolinformationsutredningen kom fram till att man kan införa offentlighets­principen utan begränsningar. Låt det bli riksdagens beslut. Det behövs inga undantag eller lättnads­regler. Offentlighets­principen handlar inte om huruvida den innebär ett merarbete för huvud­männen utan den handlar om vår demokratiska insyn i de offentligt finansierade skolorna.” Läs debattartikeln här.

Friskolorna har gett kommunen ökade kostnader

I en debattartikel i Dagens Samhälle 26/8 skriver Camilla Malm från Sollentunas Föräldranätverk och Sten Svensson från Nätverket för en likvärdig skola att vårt friskolesystem är kostnadsdrivande och tvingar kommuner till nedskärningar i skolbudgeten.

”När nya fristående skolor etableras värvar de elever från de kommunala skolorna som då får tomma platser. Genom skolpengssystemet följer resurserna med eleverna till den nya skolan, samtidigt som lokalkostnaderna ligger kvar i den kommunala skolan. Kommunen får då betala lokalkostnaderna både i den valda fristående skolan och i den kommunala skola som eleven lämnar.” Läs debattartikeln här.

Ny rapport: Vad hände när marknadskrafterna fick styra skolan i Sollentuna?

I början av 2024 kontaktade Sollentunas Föräldranätverk Nätverket för en likvärdig skola och föreslog ett samarbete. De båda nätverken beslöt att samarbeta kring att beskriva de effekter som privatiseringen och marknadsutsättningen av skolan i Sollentuna fått. Rapporten sammanfattar att: ”Sollentunas satsning på fristående skolor resulterat i en överetablering av skolor, många tomma elevplatser, ökade kostnader, nedläggningar av kommunala skolor, etableringen av oseriösa skolkoncerner, en överetablering av internationella skolor, en sannolik betygsinflation och stora kommunala skolor med många elever per lärare.” Läs rapporten här.