Regeringens nya skolpolitik – ett försök att återta initiativet

Under de senaste åren har skandalerna inom friskolesektorn blivit fler och allvarligare och allt fler har insett att den marknadsstyrda skolpolitiken inte fungerar. Hård kritik kommer från lärarnas och skolledarnas fackliga organisationer, från ledarskribenter och från partiernas ungdomsförbund. Även en växande majoritet bland väljarna är djupt kritiska till dagens marknadsstyrda skolpolitik.

När marknadsskolan infördes lovade anhängarna bättre kvalitet till lägre kostnader. Det blev tvärtom, lägre kvalitet till högre kostnader och en lång rad skandaler. Det finns inga drivkrafter i friskolepolitiken som driver kvalitet utan marknadskrafterna bidrar till att sänka den.

Detta inser även den borgerliga regeringen och skolminister Lotta Edholm. Regeringen är helt enkelt tvungen att göra förändringar annars riskerar de att tappa hela frågan. Därför har de tillsatt en utredning som ska föreslå en lång rad förändringar för de fristående skolorna. Det ska bli flera olika vinstbegränsningar och mer kontroll av ägare och ledningar. Regeringen har också tillsatt en betygsutredning som ska föreslå att resultaten på nationella prov ska användas för att stoppa betygsinflationen. Men skolkoncernerna ska vara kvar, vinsterna ska vara kvar och det står inget i direktiven om att utreda marknadskrafternas effekter på betygen. Kommunerna får heller ingen beslutsrätt när det gäller etableringen av fristående skolor och det blir inget av med att införa offentlighetsprincipen i friskolesektorn. Regeringens linje är att den fristående skolbranschen ska kontrolleras och detaljstyras och de hoppas att det ska räcka för att alla nackdelar ska försvinna.

Ett annat inslag i regeringens nya skolpolitik är att de knyter an till den skoldebatt som handlar om kunskapssynen i läroplanerna, IT-satsningarna, bristen på läromedel och skolmyndigheternas anvisningar till lärare och skolledare. Lotta Edholm har till exempel stoppat Skolverkets förslag om en ny IT-strategi med motiveringen att förslaget inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett annat exempel är ett regeringsuppdrag till skolmyndigheterna om att deras verksamhet ska vila på vetenskaplig grund. Tydligen anser regeringen att skolmyndigheterna hittills inte levt upp till det kravet. Att dagens regeringspartier har ansvaret för de läroplaner som gällt fram till förra året och att de varit tillskyndare av dagens IT-satsningar, låtsas de inte om. Nu pekas skolmyndigheterna ut som ansvariga för sakernas tillstånd. I en debattartikel i Göteborgs-Posten beskriver skolminister Lotta Edholm regeringens skolpolitik med att hon vill ”ta tillbaka skolan till grunderna och komma bort från experimenten.” [1] De läroplaner och IT-strategier som införts av tidigare borgerliga regeringen kallas nu för experiment som inte vilar på vetenskaplig grund.

Regeringens marknadsstyrda skolpolitik har misslyckats totalt och i ett försök att återta initiativet lägger de en lång rad förslag som ska se skarpa ut, men som inte stoppar de drivkrafter som skapar problemen. De förslag som hittills presenterats kommer endast att ha marginella effekter. Menade de allvar, skulle de stoppa vinstdrivna aktiebolag och ställa skolan under demokratisk kontroll igen. Men några sådana förslag kommer de inte att lägga och det beror på de täta personsamband som finns mellan regeringspartierna och friskolebranschen.

Sten Svensson


[1] https://www.gp.se/debatt/nu-sätter-vi-stopp-för-experimenten-i-skolan-1.106781563

Hur räknar Lotta Edholm?

Inför de demonstrationer där deltagarna protesterade mot nedskärningar i skolan hade SR-programmet Studio Ett en debatt mellan skolminister Lotta Edholm och det socialdemokratiska skolborgarrådet i Stockholm, Emilia Bjuggren. Där beskrev Lotta Edholm de budgetsatsningar som hennes regering gjort på skolan.

 ”När vi la budgeten i höstas från regeringens sida så gjorde vi de största satsningar på skolan på trettio år. En tanke med det var ju naturligtvis att hjälpa kommunerna att freda skolan från stora neddragningar.”[1]

Ungefär samma budskap finns på regeringens hemsida men där beskrivs de som de största skolsatsningarna på 20 år.[2]

Tio år hit eller dit är tydligen inte så noga när regeringen ska beskriva läget. Huvudbudskapet är att denna regering satsar mer än någon regering gjort på åtskilliga år. Om någon kommun inte får ihop sin skolbudget efter regeringens stora satsningar så är det helt och hållet deras eget fel, menar regeringen.

Stämmer Lotta Edholms och regeringens beskrivning? I budgetpropositionen för 2023 som antogs i höstas föreslog regeringen att statsbidraget till kommunerna skulle öka med 6 miljarder kronor. Därutöver föreslog de satsningar på cirka 1,6 miljarder kronor i riktade statsbidrag till skolan.

1,6 miljarder är mycket pengar men under de senaste tio åren har det skett flera skolsatsningar med högre belopp. Lärarlönelyftet som infördes 2016 var på 3 miljarder. Ett annat exempel är statsbidraget för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling i skolan. Det infördes 2018 och låg första året på 1 miljard kronor och 2019 höjdes det med 3,5 miljarder. I budgetpropositionen för 2020 låg det på 4,9 miljarder kronor.  

I alla budgetpropositioner finns en lista över de nya satsningar som den aktuella regeringen vill göra, men man nämner inte de pengar man tar bort. Därför är det svårt att se de förändringar som sker från ett år till ett annat. Men på sidan 128 i budgetpropositionen från i höstas finns en uppställning som visar att statsbidragen till kommunerna har minskat med 10 miljarder mellan 2022 och 2023 och hela den minskningen står de riktade statsbidragen för. En stor del av dessa riktade statsbidrag går till skolan. [3]

De riktade statsbidrag som Lotta Edholm satsar på i årets budget ska gå till läromedel, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, fler speciallärare, lovskola, språk-, läs- och skrivutveckling, en satsning till särskilt begåvade och högpresterande elever, förskollärares och lärares vidareutbildning, sociala team och akut- och jourskolor. Allesammans är viktiga satsningar, men något allmänt skydd mot neddragningar i skolan är de inte. Kommunerna måste använda pengarna till det som de är avsedda för, inget annat.

När det gäller kostnaderna för kommuner och regioner så är inflationen mycket hög just nu.  Det innebär att de fasta och riktade statliga kommunbidragen inte räcker till de ökade kostnaderna. Det hävdar de som demonstrerar och samma bedömning gör regeringen i budgetpropositionen.

 ”Sammantaget bedöms kommunsektorns utgifter 2023 öka mer än inkomsterna, vilket innebär att det finansiella sparandet minskar.” (Budgetpropositionen 2023 sidan 128.)

I Studio Ett för Lotta Edholm även ett resonemang om statens andel av skolkostnader jämfört med kommunernas andel.  

”Det är ju mindre än 10 procent av skolans samlade budget som kommer från riktade statsbidrag. Över 90 procent står kommunerna för.” 

Inte heller det stämmer. Pengar till skolans samlade budget kommer från det allmänna kommunbidraget, från de riktade statsbidragen och från kommunernas övriga inkomster. När skolan var statlig stod staten för lärar- och skolledarlönerna och det motsvarade cirka hälften av skolans kostnader. Kommunerna stod för lokaler, läromedel, elevresor, skolmat, elevhälsovård med mera. Vid kommunaliseringen flyttades de statliga lönepengarna till ett riktat statsbidrag som kommunerna endast kunde använda till skolan. Det ändrades efter något år och skolpengarna lades in i det allmänna statsbidraget till kommunerna. Därefter har den statliga andelen av skolkostnaderna varierat under åren beroende på om staten har satsat eller skurit ner. Sannolikt ligger den fortfarande runt 50 procent. Under alla förhållanden är det helt fel att säga att staten endast står för 10 procent av skolans samlade budget.   

Lotta Edholm anser också att eftersom skolan är kommunaliserad så är det kommunerna som har det fulla ansvaret för ekonomin. Även detta är fel. Ansvaret för skolan är delat mellan staten och kommunerna och det gäller både för finansiering och verksamhet. Vid kommunaliseringen flyttades en rad beslut från staten till kommunerna men ser man till utvecklingen därefter har det mesta återgått till staten. Genom skollagen, skolförordningar, nationella prov, riktade statsbidrag, Skolverket, Skolinspektionen, lärarutbildningar med mera, styr staten ungefär lika mycket som på den statliga tiden. Detta mycket stora statliga ansvar för skolan kan inte skolminister Lotta Edholm springa ifrån. 

Jämför man Lotta Edholms påstående om att regeringen gjort de största satsningar på skolan på trettio år med det som står i budgetpropositionerna, så saknar uttalandet täckning. Jämfört med kostnadsutvecklingen har skolan fått mindre pengar från staten i år jämfört med förra året. 

Sten Svensson 


[1] https://sverigesradio.se/studioett Fredag 5 maj. 16.02.

https://sverigesradio.se/avsnitt?programid=1637

[2] https://www.regeringen.se/artiklar/2023/04/regeringen-har-gjort-stora-budgetsatsningar-pa-skolan-2023/

[3] https://www.regeringen.se/contentassets/c680069621fc482bb8703c89b2dcfbcc/2023-ars-ekonomiska-varproposition-prop.-202223100.pdf

Antalet ansökningar om att starta nya fristående skolor minskar kraftigt.

Under toppåret 2011 fick Skolinspektionen in totalt 791 ansökningar om att starta nya eller utöka befintliga fristående skolor. Därefter har ansökningarna minskat kraftigt och de senaste fem åren har de legat på drygt 200. Under 2023 har ytterligare en kraftig minskning skett ner till 99 ansökningar. Av dessa är 60 utökningar och 34 nyetableringar.

Det är i särklass flest aktiebolag som ansöker. Så många som 79 av 99 ansökningar kommer från aktiebolag. Av dessa är det 40 som kommer från koncerner. Jämfört med förra året är det nästan en halvering. Under 2022 kom koncernerna Academedia, Thorengruppen AB och Watma Group AB in med 75 ansökningar och i år har de 17. Det är bara Internationella engelska skolan som har fler ansökningar än förra året.     

Det är flera orsaker bakom minskningen. En är att det blivit allt vanligare att skolföretag köper upp skolor med befintliga tillstånd. Dessa uppköp finns inte med statistiken över ansökningar om nya tillstånd. I stället för att starta nya skolor växer koncernerna genom att köpa upp befintliga. 

En annan orsak är att allt fler kommuner har upptäckt att etableringen av en stor koncernskola riskerar att ställa till stor skada i den kommunala skolorganisationen. När en stor, centralt placerad, koncernskola etableras värvar den elever från nästan alla de kommunala skolorna. Många skolor får då problem med ekonomin och en del riskerar att läggas ner. Det är fler kommuner som svarar att de inte har något behov av ytterligare skolor och säger nej till ansökningarna. Dessutom är det vanligare att de skriver välmotiverade yttranden. Dessa yttranden från kommunerna instämmer sedan Skolinspektionen allt oftare i och det har blivit vanligare att de säger nej till ansökningar.

En tredje orsak är det ekonomiska läget. Det senaste året har läget i byggbranschen förändrats genom stigande räntor och ökade priser på byggmateriel. De senaste åren har flera skolbyggen stoppats eller skjutits på framtiden. De fastighetsbolag som skolkoncernerna samarbetar med har stora lån, ökade kostnader och färre beställningar och det bidrar till färre ansökningar om att starta nya skolor.

En fjärde orsak är den förändrade synen på de fristående skolorna. Var och varannan vecka avslöjas fusk och oegentligheter i de fristående skolorna. Det är hästgymnasier utan hästar, fusk med betygen, kriminella skolhuvudmän och koncerner som använder skolpengarna till skärgårdsfastigheter eller som skickar dem till utländska ägare. Det är i och för sig inget nytt utan det har hållit på i många år, men tecken finns att allmänhetens tålamod börjar ta slut. Det är fler som är negativa till de fristående skolorna och det har även skolbolagen noterat. 

Sten Svensson        

Så blandas korten bort

Den senaste tiden har SVT visat hur de stora skolkoncernerna använder en del av de resurser de får av kommunerna i form av skolpeng. Skolkoncernen Internationella engelska skolan, IES till exempel, har skickat en halv miljard kronor i koncernbidrag till sina ägare, The Hans and Barbara Bergstrom Foundation och investmentbolaget Paradigm Capital. Ett koncernbidrag på 500 miljoner kronor innebär att varje IES-elev bidrar med drygt 16 000 kr och varje IES-skola med cirka 10 miljoner kronor. Varje kommun som har en IES-skola skickar således i väg cirka 10 miljoner kronor av de pengar som skulle gått till elevernas undervisning. [1]

Ett annat exempel är Anders Hultin. Han äger skolkoncernen Watma som bland annat har ett dotterbolag Nordic Leisure. Det bolaget har fått ett koncernbidrag från utbildningsverksamheten i Watma varav 2,8 miljoner gått till våffelstugan. Anders Hultin var med och arbetade fram regelverket för de fristående skolorna när han var politiskt sakkunnig för Moderaterna under skolminister Beatrice Ask på 1990-talet. Han var också vd i skolkoncernen JB-Education när den gick i konkurs 2013. Då kunde han köpa ut de ekonomiskt starkaste skolorna till ett lågt pris och startade bolaget Fria Läroverken. Det företaget har sedan vuxit och blivit skolkoncernen Watma.

Per Egon Johansson är ett tredje exempel. Han äger Raoul Wallenbergsskolorna som ingår i koncernen Almwik Holding AB. Han har låtit koncernen köpa tomter för 3 miljoner kronor på Blidö i Stockholms skärgård. Även han har en bakgrund som statssekreterare för Kristdemokraterna under Bildtregeringen.[2]

Många är upprörda över att resurser avsedda för elevernas undervisning försvinner till riskkapitalbolag utomlands, våffelstugor och skärgårdstomter. Men det är inte Svenska Dagbladets ledarskribenter. När Peter Wennblad kommenterar skolkoncernernas agerande menar han att kommunerna gör på samma sätt.

”För också kommuner (och regioner) fungerar i hög grad som bolagskoncerner. Ja, ”kommunkoncern” är en vedertagen benämning för den uppsjö av förvaltningar och bolag som finns i allt från Stockholm till Stenungsund. Och mellan de olika delarna flyttas och flödar pengar – äldreboenden betalar hyra till det kommunala fastighetsbolaget för sina lokaler, teknikförvaltningen debiterar bygglovsenheten för datorer, skärmar och teknisk support, fritidskontoret fakturerar skolorna när de har simträning i badhuset. Och så vidare.”  [3]

Ungefär samma budskap hade Tove Lifvendal från SvD i God Morgon världen i Sveriges radio den 5 mars. Ledarskribenternas budskap är att skolkoncerner och kommuner är lika goda kålsupare. 

Det stämmer att det gått en våg över kommunerna sedan 1990-talet att de ska organiseras och drivas på samma sätt som företag. Otaliga konsulter har anlitats och deras budskap har varit att om man gör som det privata näringslivet så kommer allt att fungera bättre till en lägre kostnad. Det budskapet har gått hem i många kommuner och koncernliknande strukturer har byggts upp där olika verksamheter inom kommunerna säljer och köper tjänster av varandra. Kommunerna har också tagit över många ord och begrepp från affärsvärlden. Men trots dessa yttre likheter går det inte att jämföra en kommuns verksamhet där kommunallagen gäller med en privat skolkoncern där aktiebolagslagen gäller. 

Enligt kommunallagen får kommuner och regioner bedriva näringsverksamhet om den drivs utan vinstsyfte. Syftet ska vara att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt dem som bor i kommunen. Det står också i kommunallagen att kommuner inte får ha hand om sådana angelägenheter som staten, en annan kommun eller någon annan ska ha hand om. Med någon annan avses sådan verksamhet som det privata näringslivet driver.  

De verksamheter som kommunerna driver som bolag gäller oftast fastigheter, energi, sophämtning och liknande. Många av dessa bolag går med överskott och då går pengarna tillbaka till kommunen. Pengarna flyttas således inom kommunen men de försvinner inte till riskkapitalbolag utomlands eller till privata företag i andra kommuner. Pengarna förs heller inte över till privatpersoner som köper skärgårdsfastigheter och annat för dem.

De pengar som kommunen beslutat ska gå till skolan och elevernas undervisning stannar där under hela året. Kommunen plockar inte av skolorna 15-20 procent av undervisningsresursen och använder dessa pengar till något annat. Skolan får de resurser som kommunfullmäktige har beslutat.  

För ett aktiebolag gäller inga av ovanstående regler utan de har full frihet att använda pengarna hur de vill. Vill de plocka bort 15-20 procent av skolpengsbeloppet per elev till ett koncernbidrag och flytta pengarna till ett riskkapitalbolag utomlands så är det helt lagligt. Vill de använda delar av skolpengen till att starta företag inom helt andra branscher, i Sverige eller utomlands, så är det bara att köra på, aktiebolagslagen ger dem full frihet. Och det är precis det som sker i aktiebolagsskolorna. Det är därför de har lägre lärartäthet, fler obehöriga lärare, färre speciallärare, färre studie- och yrkesvägledare och mindre resurser till elevvård än vad kommunala skolor har. Dessa avdrag från den tilldelade skolpengen får givetvis konsekvenser för eleverna i de fristående skolorna. De får inte lika stora resurser som de kommunala eleverna och det innebär en lägre kvalitet på undervisningen.

De stora principiella skillnader som råder i lagstiftningen för kommuner och aktiebolag känner naturligtvis SVD:s ledarskribenter till. Men har man inga sakargument att komma med när det gäller marknadsskolans brister kan man alltid blanda bort korten så att maximal förvirring uppstår.      

Sten Svensson.  .


[1] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/en-halv-miljard-i-bidrag-skickades-till-engelska-skolans-agarbolag

[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/de-kopte-stuga-och-skargardtomter-for-skolpengen

[3]  https://www.svd.se/a/mQzbpv/alternativet-till-vinst-ar-sloseri-nooshi-dadgostar

Regeringen går i friskolornas ledband

Kritiken av regeringens besked att offentlighetsprincipen inte ska gälla de vinstdrivande skolorna har varit förödande. Ledarsidorna från höger till vänster sågar regeringens nya direktiv med fotknölarna och Lärarfacken protesterar. Förgäves får man leta utanför Friskolornas riksförbunds lilla krets för att hitta stöd för fortsatt hemlighetsmakeri kring skolkoncernernas verksamhet.

Dagens Nyheter skriver att ”Vi måste därför kunna förvänta oss att våra
folkvalda representerar oss, och våra intressen. Inte skolbolagens.”

Expressen utropar ”Går regeringen i friskolornas ledband”.  Till och med oberoende moderata Barometern sällar sig till kritikerna och uttalar ”Låt inte börsregler stoppa insynen i friskolorna”. Uppsala nya tidning menar att”Skolministern gör politiskt självmål”. Aftonbladet säger att”Lotta Edholm låter som ett barn i trotsåldern”.

Våra lärarfack, Sveriges Skolledare och Sveriges Lärare, spar inte heller på krutet.

– Det är under all kritik. Man väljer rätten till associationsform före rätten till insyn. Det här är inga företag, det är skolor som är demokratins kanske viktigaste hörnpelare, säger Matz Nilsson, ordförande i Sveriges Skolledare.

– Det måste vara en självklarhet att meddelarfrihet och offentlighetsprincipen ska omfatta all offentligfinansierad verksamhet, säger Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Sveriges Lärare.

Nätverket för Likvärdig skola har under lång tid drivit kravet om att offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor och här och här och här och här kan du hitta debattinlägg från medlemmar i Nätverket.

Jan-Åke Fält

Missnöjd minister lovar åtgärder

De senaste veckorna har flera missförhållanden i friskolevärlden avslöjats. Dagens Nyheter avslöjade att skolkoncernen Academedia äger flera internetguider där elever kan få hjälp med att välja gymnasieskola. Academedia äger åtta sådana guider och tre av dem visar enbart upp Academediaskolor när eleverna söker i dem.[1]  Några dagar senare avslöjar SVT att skolkoncernen Internationella engelska skolan har skickat en halv miljard kronor i koncernbidrag till sin huvudägare, riskkapitalfonden Paradigm Capital.[2]  Ungefär samtidigt avslöjade DN att skolkoncernen Thorén instruerade eleverna hur de skulle uppföra sig när Skolinspektionen kom på besök. [3] Skolminister Lotta Edholm är upprörd över dessa missförhållanden och ska kalla de berörda till ett möte.  Hon hänvisar också till den utredning som förra regeringen tillsatte ”En skola utan vinstintresse” [4] . Den utredningen ska få tilläggsdirektiv och enligt Lotta Edholm ska den komma med förslag vars syfte är att försvåra trixande inom friskolebranschen.  

Dessa händelser påminner om när det avslöjades att riskkapitalbolagen länsade skolbolag på pengar för cirka 10 år sedan. Då sade både den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund och finansministern Anders Borg att riskkapitalbolagen skulle stoppas. [5] [6]

Men det hände ingenting. Den borgerliga Alliansen förlorade valet 2014 och i opposition har de tillsammans med Sverigedemokraterna röstat nej till de flesta förslag som skulle kunnat förändra något avgörande i marknadsskolesystemet. Senaste omröstningen var sommaren 2022 då de röstade nej till att se över kösystemet för antagning av elever till fristående skolor och en förändring av skolpengssystemet.  

Vi har således en situation där det år efter år avslöjas missförhållanden inom friskolesektorn och där de ansvariga politikerna är upprörda och talar om att missförhållanden ska rättas till. Dessa partier vet dessutom att de har befolkningen med sig om de skulle göra något som stoppade skolkoncernerna och riskkapitalbolagens framfart. SOM-institutet i Göteborg som regelbundet undersöker svenska folkets inställning i dessa frågor redovisar i sin senaste undersökning att det var 67 procent som inte ville tillåta vinster i välfärden. [7]  

Men ingenting händer, vad beror det på? En förklaring är att det är komplicerat att ändra lagstiftningen för aktiebolag och hindra dem från att till exempel flytta pengar genom koncernbidrag. Ska man ha aktiebolag inom skolan måste man följa aktiebolagslagen och EU-bestämmelser och då får vi de effekter vi ser inom skolan.

En annan förklaring är de mycket täta personsamband som råder mellan skolkoncernerna och de borgerliga partiernas högsta ledningar. Lotta Edholm kom från en skolkoncern när hon blev Skolminister, till exempel. Personkopplingarna mellan de stora välfärdskoncernerna och de borgerliga partiernas högsta ledningar är vanliga. Politiker och höga tjänstemän som varit aktiva i privatiseringsbeluten startar sedan friskoleföretag eller går över till toppjobb inom privata välfärds- och konsultföretag. Det är också vanligt att folk från friskolebranschen och de konsultföretag som arbetat med att privatisera välfärden rekryteras till jobb i regeringsdepartementen. De privata välfärdsföretagen inklusive skolkoncernerna tjänar miljarder på sin verksamhet och det vill de fortsätta med. En hel del personer från främst de borgerliga partierna utgör en del av detta välfärdsindustriella komplex och det är en huvudorsak till att ingenting har skett hittills. 

Sten Svensson        


[1] https://www.dn.se/sverige/gymnasieguide-visar-bara-koncernens-egna-skolor/

[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/en-halv-miljard-i-bidrag-skickades-till-engelska-skolans-agarbolag

[3] https://www.dn.se/sverige/friskola-instruerade-elever-infor-skolinspektionens-besok/

[4] https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2022/07/Dir.-2022102/

[5] https://www.svd.se/a/fa0c972b-5b48-3d86-a69a-115ebf07832c/bjorklund-riskkapital-ska-inte-kunna-aga-skolor

[6] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-domer-ut-riskkapitalister-i-skolan

[7] https://www.svd.se/a/0GAoMB/hogervaljare-sager-nej-till-vinster-i-valfarden

Ett nytt läge i skolpolitiken?

Muharrem Demirok som tidigare varit kommunalråd i Linköping är föreslagen som ny partiledare i Centerpartiet. Valet ska ske på en extrastämma i Helsingborg den 2 februari. På pressträffen där valberedningen presenterade sitt förslag sa Muharrem Demirok att han vill se förändringar av partiets skolpolitik. 

”Centerpartiet är på fel plats när det gäller skolpolitiken. Varje gång vi ska prata om skolan får vi prata om vinster och skolkoncerner. Det här är ett område där vi måste flytta vår position.”  [1]

När det gäller skolpolitiken har Centerpartiet varit ett av de mest nyliberala partierna och de har under lång tid benhårt försvarat marknadsstyrningen av skolan. De var till exempel drivande i att införa skrivningen om att inte lägga förslag om vinstförbud med mera i Januariavtalet, det avtal som slöts mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern 2019.

”Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.” [2]

På senare år har dock motståndet börjat luckras upp. Allt fler borgerliga politiker och allt fler centerpartister har sett att den marknadsstyrda skolpolitiken leder till allvarliga problem. Allt fler väljare och kommunpolitiker har sett att etableringen av de stora koncernernas skolor slår ut välfungerande kommunala skolor, vilket leder till ökad segregation och höjda kommunala kostnader.

På Centerstämman 2021 var skoldebatten intensiv och det fanns förslag om att ändra den marknadsdrivna skolpolitiken. Partiledningen lyckades dock hejda det mesta och besluten blev att kötiden till fristående skolor skulle begränsas och att de skulle utreda ett nytt resursfördelningssystem. Det är förslag som inte ändrar något avgörande i marknadsstyrningen av skolan och som väl ryms inom Tidöpartiernas skolpolitik.

Menar Muharrem Demirok allvar med att han vill komma bort från att prata om vinster och skolkoncerner måste han och Centern komma med förslag som riktar sig mot de stora skolkoncernerna. Vi i Nätverket för en likvärdig skola har flera förslag som vi gärna delar med oss av och Centern kan även ta kontakt med det nya lärarfacket, Sveriges Lärare.

Skulle Centern komma fram till en ny skolpolitik som gör upp med marknadsinslagen kan det komma att ändra balansen i riksdagen. I dag är det SD, M, KD, L och C som stöder den marknadsdrivna skolpolitiken och de har en tydlig majoritet i riksdagen. Om C lämnar blir styrkeförhållandena betydligt jämnare. Därför har Muharrem Demiroks signaler om en ny skolpolitik oroat friskolelobbyn och de stora skolkoncernerna. Det lär bli många uppvaktningar av Centerpartiet framöver.

Sten Svensson 


[1] https://www.dagenssamhalle.se/styrning-och-beslut/kommunpolitik/muharrem-demirok-vi-maste-flytta-var-position-i-skolpolitiken/

[2] https://januarioverenskommelsen.se

Tomas Perssons förslag stärker likvärdigheten

I den överenskommelse som slöts mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet 2019 finns en mening om att det skulle arbetas fram ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för ett statligt huvudmannaskap av skolan. En särskild utredare, Thomas Persson, fick uppdraget och hans utredning är nu klar. ”Statens ansvar för skolan – ett besluts- och kunskapsunderlag” SOU 2022:53.

Thomas Persson presenterar två alternativ. Alternativ 1 innebär att staten ska ha ett systemansvar för både de offentliga och de fristående skolorna samt komvux. Systemansvaret innebär att staten har ett övergripande ansvar för styrning, planering och dimensionering av de olika skolformerna samt resurserna. Det ska vara ett gemensamt system för önskemål och placering av elever i grundskola och staten ska ansvara för att alla barn har en skolplacering. Staten ska också ansvara för ett gemensamt antagningssystem för gymnasieskolan, IT-systemen samt uppföljning och utvärdering.   

Alternativ 1 innebär också att staten tar över huvudmannaskapet för de offentliga skolorna. Allt det som kommunerna gör idag i sin roll som skolhuvudmän, inklusive arbetsgivaruppgiften för personalen, tas över av staten. Att föreslå en modell där även de fristående skolorna förstatligas ingick inte i uppdraget utan de är kvar som egna huvudmän.

Alternativ 2 innebär att staten i stort sett ska ha samma systemansvar för både offentliga och fristående skolor som i det första alternativet. Den stora skillnaden blir att kommunerna behåller huvudmannaskapet. Om det alternativet skulle förverkligas innebär det att den kommunala skolan kommer att styras och skötas ungefär som på 1980-talet. Ansvaret för skolan kommer att vara delat mellan kommunerna och staten. Men jämfört med i dag tar staten ett betydligt större ansvar för resursfördelning, skolans organisation och elevfördelning.   På 1980-talet var lärar- och skolledartjänsterna statligt reglerade men med alternativ 2 kommer de att ligga kvar hos kommunerna. Ansvaret för personalens fortbildning ligger också kvar hos huvudmännen men staten ska ta ett större ansvar än idag.

För de fristående huvudmännen innebär båda alternativen att de blir betydligt mer styrda av staten än i dag. Staten kommer att lägga in de fristående skolorna i sitt systemansvar för skolan och de ska följa ungefär samma regelverk som de offentliga huvudmännen. När det gäller resurserna till exempel så är det staten som beslutar och de ska tilldelas efter ansvar och behov.  

Att staten skulle ta över allt det som kommunerna ansvarar för idag med arbetsgivaransvar, driftansvar med mera, tror inte Thomas Persson på. Det är en alldeles för omfattande förändring som det skulle ta mycket lång tid att genomföra. De fördelar som finns med förslaget står inte i proportion till nackdelarna. Han förordar i stället alternativ 2 som i stort sett ger samma effekter.

Sammanfattningsvis innebär Tomas Perssons alternativ 2 att likvärdigheten i skolan skulle stärkas. Statens mer omfattande ansvar för skolan kommer att medföra mer likvärdiga förutsättningar mellan kommunerna och även mellan kommuner och fristående huvudmän.

Det borde vara förändringar som de flesta kan instämma i och stödja. Den bedömningen gäller med ett undantag, friskolebranschen. De förändringar som föreslås för de fristående huvudmännen kommer att innebära att aktiebolagen inte kan göra lika stora vinster som i dag. När skolan blir mer likvärdig kommer det inte att vara lika lönsamt att segregera elever.  

Sten Svensson

Sten Svenssons krönika: Viktig dom om meddelarskyddet för privatanställda inom vård, skola och omsorg

Häromveckan kom en dom om meddelarskyddet för anställda i privata välfärdsföretag.
Domen handlar om en kvinnlig anställd på ett äldreboende, ägt av Attendo, som uttalat sig i Expressen om de missförhållanden som hon ansåg rådde under pandemin. Det gillade inte cheferna på Attendo utan de kallade den anställde till ett möte där de menade att hon varit illojal mot företaget eftersom hon spridit, som de menade, falska uppgifter. De ansåg att hon därmed brutit mot anställningsavtalet och de gav henne en skriftlig erinran. Det resulterade i att den anställde polisanmälde företaget för brott mot den lag som reglerar meddelarskyddet för de privatanställda i välfärdsföretag. Lagen ger de anställda rätt att gå till massmedia med sina uppgifter och arbetsgivaren ska inte bestraffa de anställda för detta.

Det är två frågor som är principiellt intressanta med detta fall. Den första gäller om det verkligen var Expressenartikeln som gjorde att den anställde fick en erinran. Hon hade samtidigt publicerat uppgifter på Youtube och i sociala medier gäller inte lagen. Men eftersom den anställde hade spelat in mötet kom rätten fram till att det var Expressenartikeln som mötet huvudsakligen handlat om.

Den andra frågan var om en erinran är en tillräckligt stark åtgärd från arbetsgivarens sida för att uppfylla de krav som lagen ställer. Det ska vara avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en annan liknande åtgärd. Rätten för en noggrann diskussion och kommer fram till att denna skriftliga erinran faller under det som lagen kräver.

Därmed fälldes två av de chefer som varit med på mötet och utdelat den skriftliga erinran och de dömdes att betala 80 dagsböter.

Detta är en Tingsrättsdom och den kommer sannolikt att överklagas. Men står den fast även i de högre instanserna kommer den att vara en mycket viktig dom för alla privatanställda inom välfärden, till exempel skolan. De anställda har rätt att gå till ”gammelmedia” med sina uppgifter och de ska inte kunna bestraffas för att de gör det.

Sten Svensson

Sten Svenssons krönika: Tidöavtalet och skolans likvärdighet

Partierna bakom Tidöavtalets skolavsnitt har som ett av sina mål att ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar. Det står som punkt fem under rubriken ”Syfte och mål”.

När det gäller marknadsstyrningen av skolan, den faktor som starkast påverkar likvärdigheten, innehåller Tidöavtalet en lång rad förslag men inget som ändrar på något avgörande i marknadsstyrningen av skolan. Det ska bli skärpt ägarprövning, krav på långsiktigt ägande, krav på ekonomiska garantier, återkrav av skolpeng vid brott, en sanktionstrappa med skärpta viten med mera. Dessa förslag riktar sig i första hand mot små och oseriösa skolhuvudmän. För de stora skolkoncernerna innebär detta inga problem, utan de kan fortsätta som hittills.

Tidöavtalet säger också att vinstutdelning inte ska förekomma under de första åren efter att en skola startats eller köpts av en ny ägare. Inte heller detta är några problem för friskoleföretagen, de brukar inte ta ut någon vinst de första åren. Dessutom finns det många sätt att kringgå vinstförbud genom att flytta pengar till dotterföretag och genom koncernbidrag.

Skolvalet ska ske gemensamt och vara obligatoriskt. Köerna ska således vara kvar men kötiden ska vara kortare än i dag. Det innebär att den segregation som skapas av köerna blir kvar. Ett obligatoriskt skolval kommer att medföra fler elever i de fristående skolorna om det inte kopplas till en styrning av eleverna så som Åstrandsutredningen föreslog. Dessa förslag kommer således inte att stärka likvärdigheten. Marcus Strömberg från skolkoncernen Academedia har föreslagit en rad förändringar av friskolesystemet i en artikel i Altinget. Han har fått gehör för sina synpunkter, i Tidöavtalet återfinns nästan allt som Academedia föreslog.

I Tidöavtalet står också att en friskolelag ska utredas. När 2010 års skollag infördes tog man i bestämmelserna om fristående skolorna i den gemensamma skollagen, nu verkar det som om det ska ändras. Det kan innebära att det lagfäst att vi ska ha två parallella skolsystem, ett privat och ett offentligt.

Avtalet föreslår en nationellt bindande skolpengsnorm. Jag tolkar det som att staten ska fastställa en nivå på skolpengen som ska gälla i kommunerna ungefär som den riktprislista som finns för gymnasieprogram. Det kräver komplicerade avvägningar med hänsyn till de mycket olika förutsättningar som råder i kommunerna.

Om detta förslag innebär en statlig satsning på de små kommunernas skolor kan det att stärka likvärdigheten men det återstår att se. Däremot innebär det ingen skillnad för likvärdigheten inom kommunerna där de fristående skolorna är överkompenserade eftersom de inte har samma åtaganden som en kommun. I somras röstade Tidöpartierna nej till att rätta till denna överkompensation eftersom de vill ha lika skolpeng oavsett förutsättningar. Det är en politik som motverkar likvärdigheten.

Partierna bakom Tidöavtalet skriver också att det behövs bättre insyn i fristående skolor, men de vill inte skriva att offentlighetsprincipen ska gälla. Den lämpar sig dåligt för mindre friskolor, skriver de. Ett märkligt argument eftersom de idéburna skolornas organisation säger att de klarar den uppgiften. I Tidöavtalet föreslås en annan insynsprincip men hur den ska se ut framgår inte. I avtalet sägs heller inget om den utredning som arbetar med offentlighet och sekretess efter att Statistiska centralbyrån stoppade Skolverkets skolstatistik. Exakt vilken öppenhet som kommer ur detta är omöjligt att säga i dag men de stora skolkoncernerna lär bli nöjda eftersom de slipper offentlighetsprincipen.

I Tidöavtalet finns en rad andra förslag som kan förbättra likvärdigheten i skolan om de genomförs. Tidöpartierna vill ha fler speciallärare, utökad studietid, lovskola samt obligatorisk läxhjälp för elever som behöver det. Blir det verklighet kommer det att stödja de svagaste elevgrupperna och det förbättrar likvärdigheten. De föreslår också en snabbare integration för nyanlända elever.

Tidöpartierna föreslår också att det ska införas föreskrifter för mer likvärdig kvalitet på skolans verksamhet. Det gäller bland annat en minsta garanterad undervisningstid, tillgången till skolbibliotek, laborationsutrustning, skolgårdar, elevhälsa i skolans lokaler samt läroböcker och andra läromedel av god kvalitet. Dessa förslag innebär att man lämnar målstyrningen och går tillbaka till den gamla regelstyrningen och det vore ett steg mot ökad likvärdighet. Det återstår dock att se hur skarpa dessa föreskrifter blir. Friskolornas Riksförbund har varit mycket negativ till sådana bindande krav.

Man vill hejda betygsinflationen med en tydligare koppling mellan en skolas genomsnittliga resultat på nationella prov och den genomsnittliga betygsnivån. Det förslaget kan dämpa inflationen något men man gör inget åt de marknadskrafter som driver upp betygen. Man föreslår också att gränsen mellan godkänt och icke godkänt ska vara kvar. Det innebär att den faktor som hindrar flest elever från att fortsätta i gymnasieskolan och därmed komma ut i arbetslivet blir kvar och det kommer inte att förbättra likvärdigheten.

Avtalet föreslår också en utredning som ska se över modersmålsundervisningen i syfte att den inte negativt ska påverka integration eller elevens kunskapsutveckling i svenska språket. Ett märkligt förslag eftersom forskningen visar att man lär sig bättre svenska om man utvecklar sitt modersmål. Genomförs detta kommer det att försämra likvärdigheten.

När det gäller resurser till Tidöavtalets olika förslag finns ingen garanti utan det kommer att avgöras i de kommande budgetöverläggningarna. Tidöavtalets övriga punkter innehåller förslag som medför både ökade kostnader och minskade intäkter genom skattesänkningar. Detta tillsammans med de ökade kostnader för energi med mera blir det sannolikt nedskärningar i skolan de kommande åren.

Sammantaget innehåller Tidöavtalet flera förslag som kommer att förbättra skolans likvärdighet om de genomförs. Samtidigt fortsätter man med oförändrad fart med marknadsstyrningen av skolan och det kommer att försämra likvärdigheten. De stora skolkoncernerna kan fortsätta som hittills med att etablera nya skolor som tar resurser och elever med välutbildade föräldrar från välfungerande kommunala skolor. Men man gör det svårare för oseriösa skolhuvudmän att verka.

Sten Svensson