Vi har blivit ett utbildningsmässigt pajasland

Dala-Demokratens ledarskribent Jenny Wennberg skriver under rubriken ”I skolan är Börshajar viktigare än elever” att ”Hur länge ska aktiebolagen få använda skolan som lekstuga? Varför fortsätter vi acceptera att vinstdrivna skolor finns i Sverige, när inte ens Moderaternas väljare tycker att skattepengar i skolan ska gå till något annat än just skolan och eleverna?

Vad ska vi med vinstdrivna skolor till, när eleverna som gått i dessa skolor, bevisligen klarar sig sämre på högskolor och universitet än eleverna som gått på kommunala skolor gör?

Vad exakt är det aktiebolagsskolorna och stiftelseskolorna bidrar med till det svenska skolsystemet?

Förutom glädjebetyg och segregering?” Läs ledaren här.

DN:s ledarsida bekymrad över segregation, skolpeng och ”kundskolan”

Under rubriken Fem skolreformer som inte kostar en krona – men kräver modiga politiker konstaterar man att ”Medan många länder strävar efter en socialt blandad elevgrupp, går Sverige i motsatt riktning. Det kan delvis lösas genom att slopa köerna till friskolor, införa ett gemensamt skolval där inga platser är paxade på förhand…”. Och har förstått att en likvärdig skola kräver jämlikhet och refererar till Pisachefen Andreas Schleicher ”att jämlikhet är grunden för hur ett land lyckas upprätthålla ett fungerande samhällssystem och hur det klarar sig ekonomiskt.”

Vidare sågar ledaren vårt system med skolpeng och skriver att ”det kompensatoriska uppdraget försvåras av segregationen, eftersom det krävs större resurser per elev i socioekonomiskt utsatta skolmiljöer än om samma barn går i blandade klasser. Dessutom har Riksrevisionen slagit fast att modellen med skolpeng missgynnar elever i kommunala skolor, och då framför allt de barn som behöver extra stöd.”

Ledaren avslutar med att vår marknadsskola där eleven är ”kund” inte ger oss bättre resultat:
” När resursstarka föräldrar tillåts skapa fördelar åt sina barn på andras bekostnad blir slutresultatet sämre på totalen.”

Bra att DN:s ledarsida efter 30 år med friskolereform insett systemets avigsidor med segregation, ett dysfunktionellt skolpengssystem och ”kundskola”. Men låt det inte dröja 30 år till innan de inser att också de vinstdrivande skolorna måste avvecklas. Läs ledaren här.

Alla förlorare på individuella löner

I mitten av 1990-talet bytte lärarna lönesystem från tarifflöner till individuella löner. Skiftet var en del av den tidens trend då man försökte organisera och driva den offentliga sektorn på samma sätt som företag i det privata näringslivet. En idéströmning som man sammanfattande brukar kalla för New Public Management, NMP.

Enligt NPM ska de offentliga verksamheterna styras och ledas efter affärsmässiga marknadsprinciper. I skolan är konkurrensen om eleverna en huvudingrediens. Styrningen sker med mål- och resultatstyrning, olika beställar- och utförarmodeller, bolagisering, konkurrensutsättning, entreprenadlösningar och privatiseringar. NPM innebär även att ekonomiska faktorer får en mycket stor tyngd i verksamheten.

Systemskiftet i lärarnas lönesättning föregicks av en diskussion som startade under 1980-talet. Problemet då var, precis som i dag, att de stora offentliganställda grupperna, till exempel lärare, inte hängde med de högskoleutbildade privatanställdas löneutveckling. Visserligen var de centrala avtalens procenttal ungefär lika men sedan tillkom den så kallade löneglidningen vilket är lokala lönepåslag. Löneglidningen innebär att de privatanställda får mer i lön än vad de centrala avtalen anger medan de offentliganställda får nöja sig med det som anges i det centrala avtalet. De offentliganställda facken försökte hänga med de privata genom att införa olika former av garantier i de centrala avtalen men utan någon större framgång.

Lärarna och de offentliganställda hade således en svag löneutveckling under 1980-talet. Det förändrades drastiskt i och med kommunaliseringen 1991 då det skedde en rejäl höjning av lönerna för alla lärare. Även undervisningsskyldigheten förkortades i det avtalet.

I och med kommunaliseringen fick lärarna en ny arbetsgivare, Kommunförbundet (dagens SKR). De var starkt inspirerade av NPM-tankarna och ville avskaffa systemet med tarifflöner så snart som möjligt. 1992 gav de ut en diskussionsskrift med rubriken ”Ska avtalen styra 90-talets skola?” Där beskrevs lärarnas löne- och anställningsavtal som ett hinder för skolans utveckling. Där fanns också en idéskiss till ett nytt system. I nästa broschyr, som kom 1993 och hade titeln: ”Avtalen ska främja 90-talets skola” förtydligades Kommunförbundet sina förslag. Avtalen skulle fokusera på resultat och kvalitet samt förbättra produktiviteten. Kommunförbundet ville kunna styra de anställda mer effektivt genom individuella löner.

Under avtalsrörelsen 1993 gjorde Kommunförbundet en första framstöt i syfte att avskaffa tarifflönesystemet och införa individuella löner, men det sa de fackliga organisationerna nej till.

Inför 1995 års avtalsrörelse hade Kommunförbundet en ny taktik som gick ut på att urholka värdet av tarifflönesystemet. De meddelade att de inte längre var intresserade av att behålla tariffmodellen och om lärarna ville behålla detta skulle det på sikt kunna innebära en rejäl försämring av lönerna. Det hotet, tillsammans med tron på att individuella löner skulle ge möjligheter till en löneglidning, precis som i den privata sektorn, var huvudorsakerna till att lärarfacken gick med på att byta lönesystem.

I dag nära 30 år efter att individuella löner infördes för lärarna är det lätt att konstatera att systemskiftet inte medförde de fördelar som de fackliga företrädarna hoppades på. Lärarnas löneutveckling har gått lite upp och ner genom åren, precis som med tariffsystemet, men på det stora hela har de inte kunnat hänga med den privata arbetsmarknadens högskoleutbildade grupper. Lärarfacken har provat med sifferlösa avtal och annat, men resultatet har blivit detsamma. För att kunna rekrytera och behålla lärare har staten därför blivit tvungen att skjuta till extra pengar som har minskat skillnaderna till de privatanställda. Det har skett med olika riktade lönesatsningar som systemet med Förstelärare och Lärarlönelyftet.

En annan effekt av dagens lönesystem är, i och med lärarbristen, att nya lärare kunnat få en hyfsad ingångslön, medan lärare med lång erfarenhet fått stå tillbaka. Modellen har alltså fungerat tvärtom jämfört med tariffsystemet, där man premierade erfarenhet med högre löner. Ytterligare en effekt av individuella löner är att det påverkar de anställdas yttrandefrihet. Om man misstänker att lönen kan påverkas negativt om man ger offentlighet åt missförhållanden i verksamheten väljer många att hålla tyst.

Inte heller arbetsgivarna har fått ut de effekter som de så hårt trodde på. De var övertygade om att möjligheten att styra lärarna genom lönerna skulle resultera i bättre resultat, bättre kvalitet och bättre produktivitet. Inom dessa områden har utvecklingen i stället gått i motsatt riktning. Individuella löner fungerar uppenbarligen inte så som vare sig arbetsgivarna eller de fackliga trodde.

Sten Svensson

L fabulerar fritt om skolpolitiken

”Sedan trettio år är den svenska skolan helt dominerad av borgerlig skolpolitik och därför är Liberalernas argumentation ett intellektuellt haveri. Deras teorier om marknads­krafternas välsignelser visade sig inte hålla när de prövades av verkligheten.” 

I en debattartikel i SVD 2023-01-03 svarar Sten Svensson på Liberalernas påståenden att det är de rödgröna som ensamt är ansvarig för de” nattsvarta resultaten” i senaste PISA-rapporten. Läs debattartikeln här.

PISA visar svensk skolas systemfel

Johan Enfeldt skriver på LO-bloggen om resultaten från Pisa 2022. Han lyfter fram den minskade likvärdigheten som den mest brännande frågan och att ”Vi behöver avskaffa den orättvisa finansieringen med en snedfördelande skolpeng, avskaffa ett orättvist och segregerande skolval och ta bort vinstintressets mekanismer från skolan. Därtill behöver vi som samhälle satsa de resurser som krävs för att vända utvecklingen.” Läs hela texten här.

Försämrad kvalitet i de vinstdrivna friskolorna

I ett debattinlägg i Dala-Demokraten skriver representanter för Nätverket för en likvärdig skola att ”Den försämrade kvaliteten i de vinstdrivna friskolorna visar sig också i att de har fler elever per studie- och yrkesvägledare och att andelen lärare med högskoleutbildning är lägre” och att ”Av de 2000 elever som studerar i en fristående gymnasieskola i Dalarna går 1454 elever i en AcadeMediaskola. Det betyder att AcadeMedia har 74 procent av den vinstdrivna gymnasiemarknaden i Dalarna. Av mångfald har det blivit enfald.” Läs debattartikeln här.