Skolan i Sverige står inför ett nytt demografiskt läge. Det föds färre barn och antalet invandrare har minskat. Det har medfört en ny situation för många skolhuvudmän, i första hand i tillväxtregionerna i Sverige. Där man tidigare vant sig vid en ständigt ökande befolkning och fler barn är det nu stillastående eller i några fall till och med en minskning som gäller. Flera huvudmän, både kommunala och fristående, måste se över sin skolorganisation. Det innebär att förskolor och skolor läggs ner och att man anpassar undervisningsgrupperna efter de nya lägre elevtalen. I flera kommuner är det en stor och svår omställning som väntar.
Systemet med skolpeng gynnar medelstora och större skolor som kan fylla sina undervisningsgrupper maximalt. Det kostar nästan lika mycket att ha en undervisningsgrupp på 22 elever som att ha en på 30. Men skolan med 30-gruppen får drygt 800 000 kr mer i intäkter per år. Det motsatta inträffar om en liten skola tappar elever. Den har kvar större delen av sina kostnader men mister en stor del av intäkterna. Skolpengsmodellen missgynnar små skolor.
Även om kommunen höjer skolpengsbeloppet i takt med de förväntade kostnadsökningarna medför elevtalsminskningarna att undervisningsgrupperna blir färre och att lärare blir övertaliga. Det innebär att främst små skolor, både kommunala och fristående, kan få det mycket besvärligt de kommande åren. De stora skolkoncernerna har en betydligt bättre sits, men även de kan komma att strukturera om och lägga ner skolor.
Baserat på de tidigare prognoserna där barn- och elevantalet ökade har en del kommuner byggt nya förskolor och skolor som de nu upptäcker att de inte kan fylla. Det uppstår ett överskott på skollokaler vilket höjer kommunens kostnader. Kostnadshöjningen påverkar också lokalersättningen till fristående förskolor och skolor som också höjs med kommunens genomsnittliga kostnad per elev. Detta sker trots att de fristående inte har haft mer än den normala höjningen av sina lokalkostnader. I kommuner som byggt flera nya skolor och som har fristående skolor kan detta innebära många miljoner i ökade lokalersättningar till de fristående huvudmännen.
I skolförordningen finns dock en möjlighet för en kommun att slippa dessa kostnadsökningar. Man kan besluta att inte följa huvudregeln om att betala kommunens genomsnittskostnad per elev och i stället välja att betala huvudmännens faktiska kostnader, som då ska vara skäliga. Då kan naturligtvis en del fristående huvudmän som vant sig vid de senaste årens överkompensation bli irriterade när de får en sänkning. Sannolikt kommer det att bli några fristående huvudmän som överklagar sådana beslut till förvaltningsrätten de kommande åren.
Sten Svensson