Kategori: Blogg

Under 2025 kommer diskussionen om marknadsskolan in i ett nytt läge. Fler partier har anslutit sig till den marknadskritiska sidan som framför allvarlig och principiell kritik mot marknadsstyrningen av skolan. Senast var det Liberalerna som anslöt sig till kritikerna. Läget bland väljarna är fortsatt stabilt med en tydlig majoritet som är negativ till vinster i välfärden. Även professionen, lärare och skolledare, de som står mitt i verksamheten har tagit tydlig ställning mot marknadsstyrning och aktiebolag. De som försvarar marknadsskolan har blivit allt färre och deras argument allt svagare.

Under året kommer en lång rad utredningar som rör skolans marknadsutsättning att presentera sina förslag. De viktigaste gäller frågan om vinster i skolan, resursfördelningen och betygen. Men det kommer även flera andra utredningar som på olika sätt berör skolans likvärdighet och lärarnas arbete.

I detta opinionsläge bland allmänhet och profession och inför eventuellt negativa utredningsförslag, mobiliserar nu friskolebranschen och dess lobbyister. Deras hittillsvarande opinionsarbete har inte fungerat och nu måste de arbeta på andra sätt för att rädda det som räddas kan. Efter valet 2026 kan det vara en majoritet i riksdagen som vill avskaffa marknadsskolan.

Almega Utbildning har en annan ton i sin propaganda än den Friskolornas riksförbund hade. De erkänner att branschen har brister, till exempel med hög andel obehöriga lärare och med för höga betyg. Nu gäller det att bli bättre i dessa frågor. En annan skillnad är att de numera försöker förminska problemen. Almegas försvar för vinsterna är att skolpengen visserligen är till för elevernas undervisning men den andel som går till vinst är så försvinnande liten att den inte har någon betydelse.

Marknadsutsättningen av skolan och hela den offentliga sektorn var de borgerliga partiernas stora systemskiftesreform. Till en början var den en stor framgång men i dag är den en belastning. Men att de ansvariga partierna skulle lämna marknadslinjen helt, är inte troligt. De är för lierade med friskolebranschen för att det ska kunna ske. Mer sannolikt är att den nya försvarslinjen blir att alla reformer har sina för- och nackdelar. Nu gäller det att ta tillvara det som är bra med marknadskrafterna och göra sig av med det dåliga. Med en sådan propaganda hoppas man vinna de osäkra väljarna och de som inte är insatta.

Betygsutredningen ska komma i slutet av februari, ett delbetänkande om vinster i slutet av mars och ett delbetänkande om resurserna till skolan i april. Det kommer att bli en intensiv debatt om utredningarnas olika förslag.

Sten Svensson

Under 2025 kommer flera av de utredningar som tillsattes som en följd av Tidöavtalet att presenteras. Därefter är det dags för regeringspartierna M, KD, L och SD att redovisa de förslag som de ska lägga fram i riksdagen.

Regeringens och Sverigedemokraternas ambitioner med Tidöavtalet är mycket höga. De ska bland annat lyfta kunskapsresultaten, höja läraryrkets status, ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar, förbättra arbetsvillkoren och minska den administrativa bördan. De vill också tillvarata mångfalden av utförare samtidigt som de kraftigt ska minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.

En del frågor i Tidöavtalet har regeringen redan klarat av. Kravet om att det ska finnas bemannade skolbibliotek ska gälla från och med sommaren 2025 och regeringen har även genomfört flera satsningar på läromedel. Utredningen om offentlighetsprincipen är också klar och där föreslår regeringen att den enbart ska gälla för de större huvudmännen. För de allra flesta förslås en modell som ger en begränsad insyn i de fristående skolorna. Denna fråga har ännu inte behandlats i riksdagen.

Även frågan om informationsplikten om utländska medborgarna, den så kallade ”angiverilagen”, är klar. Där föreslår regeringen att hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten ska undantas från informationsutbytet. Samtidigt föreslår regeringen

att det ska införas en ny lag där rektorer blir skyldiga att på eget initiativ anmäla elever till polisen, om de misstänker att det kan ha betydelse för brottsbekämpningen. Hur dessa båda lagar ska ses i förhållande till varandra är inte redovisat.

En av de utredningar som ska vara klar under 2025 handlar om regelverket för de fristående skolorna. I Tidöavtalet säger parterna att de vill tillvarata mångfalden av utförare samtidigt som de kraftigt ska minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister. Det ska bli skärpt ägarprövning, krav på långsiktigt ägande och skärpta viten med mera.

Det är förslag som i första hand riktar sig mot små och oseriösa skolhuvudmän, de större och de seriösa kommer inte att ha några större problem med ett nytt skarpare regelverk som är utformat enligt Tidöavtalet.

Samtidigt har Liberalerna gått ut mycket hårt och tagit avstånd från sin gamla marknadsdrivna skolpolitik som de numera beskriver i mycket negativa termer. Hur går den nya liberala skolpolitiken ihop med Tidöavtalet? Det korta svaret är att det inte går ihop. Liberalerna försöker vinna väljare genom att lansera sig som det nya skolpartiet. De vet att väljarna och lärarna inte vill ha den marknadsdrivna skolan och de siktar på ett liv efter riksdagsvalet 2026. Därför försöker de köra två linjer samtidigt, Tidöavtalets som bejakar marknadsskolan och den nya Liberala som säger nej till marknadsskolan. De förslag som Tidöpartierna kommer att föreslå blir sannolikt i överensstämmelse med Tidöavtalet.

Frågan om resurserna till skolan ska också utredas. Enligt Tidöavtalet ska en nationellt bindande skolpengsnorm införas. Vad det innebär framgår inte av avtalstexten men enligt de uttalanden som Skolminister Lotta Edholm har gjort ska det ske en översyn av ersättningen till de fristående skolorna. Hon anser att de är överkompenserade och att systemet är kostnadsdrivande. Staten ska också räkna ut lägstanivåer för skolpengen som ska skilja sig åt mellan olika typer av kommuner. Hur det blir med detta när Tidöpartierna ska enas är i dagsläget oklart. Om den nya skolpengsnormen ska komma att innebära någon reell ökning av resurserna till skolan krävs det ökade statsbidrag.

En tredje utredning som ska presenteras under 2025 gäller betygen. Huvudsyftet är att få hejd på betygsinflationen. Enligt vad utredaren hittills sagt ska det ske genom en tydlig koppling mellan skolans resultat på de nationella proven och betygen. Den modellen fanns i det gamla relativa betygssystemet och den dämpade den tidens jämförelsevis låga betygsinflation. I dag är det emellertid helt andra och mycket starkare marknadskrafter som driver på betygsinflationen. Det är mycket lönsamt att sätta för höga betyg och frågan är vilken effekt som är möjlig att uppnå utan att avskaffa marknadskrafterna i skolan?

En skillnad mellan betygsutredningen och Tidöavtalet gäller synen på betyget F. Tidöavtalet vill ha kvar F medan utredaren vill göra om systemet och ge eleverna möjlighet att fortsätta studera efter grundskolan. Även i denna fråga har Liberalerna bytt uppfattning och är numera för att ta bort betyget F. Samma kritik mot F kan man se både i M och KD. Är Tidöpartierna överens kan de frångå Tidöavtalet.

Slutligen har vi frågan om att centralt reglera en minsta garanterad undervisningstid, tillgång till specialsalar med rätt utrustning och storleken på skolgårdarna. Sedan skolan kommunaliserades och sedan systemet med fristående skolor infördes, har dessa frågor inte varit centralt reglerade. Detta bestämde man bäst lokalt, ansåg man då. I dag är det en stark trend bland lärare att det behövs en återreglering. Lärarnas erfarenheter av avregleringen är att både gruppstorlekar och arbetsbörda har ökat. Även Sveriges Lärare driver frågan om en central reglering. Ett problem för staten är att lärarnas arbetstider är en avtalsfråga som görs upp mellan parterna. Ett annat problem är att om man ska lösa dessa frågor kommer det att kosta pengar som staten i så fall måste stå för. Det är staten som lägger på huvudmännen nya kostnader och i kommunerna finns inga pengar. Hittills har skolan inte varit prioriterad i statens budget och sannolikheten att den blir det i fortsättningen är liten. Vad det blir av denna återreglering är därför högst osäkert. Men om man inte gör något riskerar Tidöpartierna en svekdebatt bland lärarna.

Skolpolitiken kan bli en komplicerad fråga för Tidöpartierna i valet 2026. Väljarna gillar inte den marknadsdrivna skolpolitiken och professionen, de som ska göra jobbet, är starkt negativa. Liberalerna har bytt uppfattning om marknadsskolan och tycker nu ungefär som oppositionen. Dessutom kommer det att kosta pengar att genomföra skolfrågorna i Tidöavtalet. Lägg till att regeringspartierna har mycket täta personsamband med friskolebranschen vilket innebär att det blir än svårare för regeringen att komma med förslag som ändrar något i grunden. Som jag pekat på i inledningen är regeringens ambitioner med Tidöavtalets skolpolitik mycket höga. Blir det mest snömos av alla utredningarna som läggs fram lagom till valet 2026 och satsar man inte budgetpengar på skolan kan det bli svettigt för regeringspartierna.

Sten Svensson

Fackförbundet Sveriges lärare har frågat sina lokalorganisationer om hur de bedömer de ekonomiska förutsättningarna att driva förskola och skola under 2024 jämfört med 2023. Svaren skiljer sig lite mellan skolformerna men ungefär 70-75 procent svarar att det är sämre eller mycket sämre förutsättningar under 2024. I grundskolan är det 120 lokalorganisationer som uppger att det skett en minskning av antalet lärartjänster. Detta gäller för de kommunala skolorna. Hur det står till hos de fristående huvudmännen vet vi mycket lite om, eftersom där råder sekretess.

Ansvaret för skolans resurser är delat mellan staten och kommunerna. Staten ger varje år ett sektorsbidrag till kommunerna som de fritt kan använda till olika verksamheter, bland annat skolan. Det kommer också statliga pengar till kommunerna från det kommunala utjämningssystemet och från riktade statsbidrag. Trenden under senare år har varit att de riktade statsbidragen blir fler, samtidigt som sektorsbidragets andel av de totala statsbidragen minskar. Flera riktade statsbidrag är dessutom kopplade till att kommunen ställer upp med egna pengar. De riktade statsbidragen varierar också över tid, de finns ett par år, sedan försvinner de. Det innebär att kommunerna inte alltid kan utnyttja dem och att de är försiktiga med att inrätta fasta tjänster med dessa resurser eftersom de kanske inte finns kvar om något år. Det förekommer också att de riktade statsbidragen används som en reserv för oförutsedda utgifter. Man använder inte hela bidraget utan sparar en del. Trenden med allt fler riktade statsbidrag innebär således att en växande andel av de pengar som är avsedda för skolan ligger oanvända. [1]

Hur mycket kommunerna får från staten påverkas också av den uppräkning som görs varje år jämfört med prisutvecklingen. Förra året var inflationen rekordhög och även om staten ökade sina anslag till kommunerna i kronor räknat hängde de inte med i prisutvecklingen. Kommunernas kostnader för främst pensioner och lokaler ökade betydligt mer än intäkterna.

I de olika statsbudgetarna syns enbart satsningarna, men att det samtidigt har försvunnit statsbidrag är ofta oklart. Därför är det svårt att se hur statens anslag till skolan har utvecklats över tid. Min översiktliga bild är att det har skett satsningar på skolan under flera år fram till och med pandemin. Det gäller för både den borgerliga regeringen som satt till 2014 och för Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kom efter. Det har varit flera lärarlönesatsningar, likvärdighetsbidrag och pandemibidrag med mera. Sammantaget har därför de statliga resurserna till skolan hängt med i kostnadsutvecklingen fram till och med pandemin.

I år är det ekonomiska läget besvärligt i många kommuner. De statliga resurserna har inte hängt med och dessutom föds det färre barn och även det minskar intäkterna. Inflyttningskommunerna har inte längre samma befolkningstillväxt som de haft under en lång följd av år och det blir allt fler kommuner där befolkning minskar. Det betyder sammantaget att inkomsterna minskar i många kommuner.

Eftersom en kommun inte får gå back är handlingsalternativen begränsade.

Ett alternativ är att höja skatten. Men det är få kommuner som höjer skatten även om de har ont om pengar. De kommuner som har svagast ekonomi är ofta kommuner som har den högsta kommunalskatten och de kan inte höja ytterligare. I de kommuner som har lägre kommunalskatt är det oftast omöjligt att få en politisk majoritet för en skattehöjning.

Ett annat alternativ är att ta av de reserver som byggts upp under de goda åren. Och det finns reserver i många kommuner, inte minst efter de mycket stora statsbidrag som kom under pandemin. Dessa reserver kan brygga över en period på ett eller två år med sämre intäkter och det sker just nu i flera kommuner.

Men reserverna räcker inte alltid utan det måste också göras nedskärningar av verksamheter. Sveriges lärares enkät till sina lokalorganisationer visar att det är en kombination av elevtalsminskningar och besparingar som förklarar minskningen av antalet lärare. I förskolan är elevtalsminkningen kraftigast och en huvudförklaring till minskningen av antalet lärare. I de andra skolformerna uppges besparingar vara en något större förklaring till minskningen av antalet lärartjänster.

I de flesta kommuner fördelas resurserna till skolan per elev. Det är regelverket för fristående skolor som används även för de kommunala skolorna. Om antalet elever minskar i en skola skärs pengarna ner med cirka 125 000 kr per elev. Beroende på hur eleverna är fördelade på de olika årskurserna kan en elevtalsminskning slå väldigt olika. Om en skola har ”otur” med elevtalen kan inte skolan minska antalet lärare även om de får färre elever. Det måste vara en lärare i klassen oavsett om det är 23 eller 27 elever och det måste finnas ett klassrum att undervisa i. Kostnaderna ligger till största delen kvar men intäkterna minskar. Då måste rektorn skära ned på annat för att inte spräcka budgeten. Denna variant av besparingar sker just nu runt om i Sverige.

När en skola får färre elever ökar lokalkostnaden per elev. Skolan måste ha kvar alla sina klassrum men kostnaden ska bäras av färre elever. I en del kommuner betalar varje skola sina egna lokalkostnader. Eftersom nya skolor är dyrare än gamla kan den modellen slå mycket hårt mot nya skolor som kan tvingas till nedskärningar om de mister elever.

Om elevminskningarna i en kommun beror på att eleverna går till de fristående skolorna inträffar även andra effekter. När kommunens lokalkostnad per elev ökar så ökar bidraget till de fristående skolorna. Detta gäller även om de fristående skolorna inte har några ökade lokalkostnader och även om det är de fristående skolorna som orsakat kommunens ökade lokalkostnader. En större andel av skolans resurser förs då över från de kommunala skolorna till de fristående.

Om antalet elever i fristående skolor är högt kan det bli betydande kostnader för en kommun. I Sollentuna till exempel, där 28 procent av grundskolans elever går i en fristående skola, har de fristående skolorna rekryterat elever från de kommunala skolorna under en lång följd av år. Trots Sollentuna har lagt ner flera kommunala skolor har kommunen i dag cirka 1000 tomma elevplatser till en kostnad av 20 miljoner kronor om året. Eftersom Sollentuna fördelar resurserna enligt skolpengsmodellen är det de enskilda rektorerna som ska se till att få budgeten i balans. Även om kommunen höjer anslagen till skolan i takt med inflationen blir det ändå nedskärningar i flera av skolorna på grund av de tomma elevplatserna. [2]

Det är många kommuner som har hög andel elever i fristående skolor som är i samma situation som Sollentuna. De är tvungna att betala den för stora skolkostymen som friskolesystemet orsakar och det leder i sin tur till nedskärningar i de kommunala skolorna. Ju fler fristående skolor det finns i en kommun desto större blir dessa kostnader.

Förutom att elevtalen sjunker är det således flera orsaker bakom dagens skolnedskärningar. Ansvaret för denna situation är delat mellan staten och kommunerna. Många kommuner, särskilt de mindre i glesbygden, har en mycket ansträngd ekonomi och i och med att de är tvungna att ha en budget i balans har de i praktiken få handlingsalternativ. Men staten har en stark ekonomi och om regeringen vill kan staten agera. Det handlar om politiska prioriteringar. I budgeten för 2025 föreslår regeringen att 26,7 miljarder ska gå till skattesänkningar och 7,5 miljarder ska gå till välfärden. Av dessa ska 2,8 miljarder gå till skolan i form av riktade statsbidrag medan sektorsbidraget är oförändrat. Regeringen prioriterar således skattesänkningar för dem med högst inkomster framför att satsa på skolan.

Sten Svensson

---

[1] https://www.svd.se/a/vg3y5X/pengar-till-bocker-i-skolor-anvands-inte-skriver-debattorer

[2] http://likvardigskola.nu/wp-content/uploads/2024/08/Rapport-Sollentuna-2024.pdf