Författare: Jan-Åke Fält

Akelius och Mellby gård leker affär med AcadeMedia – köpet återtas

Förra veckans besked om att Akelius köpt en del av skolkoncernen Academedia gäller inte längre. Säljaren, Rune Anderssons bolag Mellby gård, meddelade i helgen att de har ångrat sig och att de är överens med Akelius om att ställa in affären. Säljaren fick kalla fötter efter Akelius olika uttalanden om vinster och olika förändringar i Academedias verksamhet. Sannolikt har flera av de andra ägarna i Academedia hört av sig till Mellby gård och uttryckt sin oro.

Oavsett att denna affär inte blir av sätter den fokus på att stora delar av det svenska skolsystemet är till salu. Den som har mycket pengar kan köpa sig en skolkoncern eller köpa upp en stor mängd mindre skolbolag och sedan förändra verksamheten i grunden. Detta kan ske utan att samhället kan göra särskilt mycket åt det. Skolan, som borde vara en samhällsinstitution av största vikt och som borde stå under demokratisk kontroll, kan säljas till högstbjudande.

Det handlar om många barn och elever. I privata förskolor går 109 000 barn, i fristående grundskolor 180 000 elever och i fristående gymnasieskolor 113 000 elever. Hur många av dessa elevers skolor som är till salu idag vet ingen, men vi vet att förskolor och skolor säljs hela tiden, bara priset är tillräckligt högt. Det visar bland annat erfarenheterna av de avknoppningar som genomfördes i början av 2000-talet. Flera kommuner sålde då förskolor och skolor till anställda, oftast rektorer, till mycket låga priser. De politiker som fattade besluten såg ett värde i att personal som kunde verksamheten tog över skolorna. I dag är i stort sett alla dessa förskolor och skolor uppköpta av stora koncerner.

Sten Svensson

Miljardären Akelius köp ännu ett exempel på vårt absurda skolsystem

I förra veckan meddelade finansmannen Roger Akelius att hans fondbolag Akelius Foundation har köpt en andel av Academedia för drygt 1,7 miljarder kronor. Säljare är finansmannen Rune Anderssons bolag Mellby gård. Affären medför att Akelius blir en huvudägare av Academedias drygt 700 skolor med 100 000 elever och 20 000 lärare.

I en intervju i Dagens Industri meddelade Akelius att det viktigaste med skattefinansierade friskolor är att förbättra för elever och lärare, inte att squeeza ut vinster. Han säger också att han är intresserad av skolan och att han kan pedagogik. Akelius vill också införa en modell där de som har gott om pengar får betala för sina barns utbildningar. Han vill att Academedia på sikt ska tillåtas öppna helt privatfinansierade skolor, ungefär som i USA. Akelius olika uttalanden fick Academedias aktie att falla med tio procent dagen efter publiceringen.

Affären sätter fokus på några frågor. Den första är varför Rune Andersson och hans bolag Mellby gård säljer. Han har tidigare givit sken av att vara en långsiktig och stabil ägare men nu lämnar han friskolebranschen. Är det ett tecken på att det börjar svaja bland ägarna till skolkoncernerna? De vet att allmänheten inte vill ha vinstdrivna skolor och de vet att stödet bland de politiska partierna är i avtagande.

För att bevara systemet har skolminister Lotta Edholm tillsatt flera utredningar som ska se över villkoren för de fristående skolorna med syftet att få bort de värsta avarterna. Men det kan också komma förslag som naggar på vinsterna. Kanske plockar Rune Andersson ut pengarna i tid och medan han kan få bra betalt.

En annan fråga som försäljningen visar är att vi har ett skolsystem i Sverige där en storkapitalist kan köpa sig en skolkoncern och sedan förvandla elevernas utbildning i grunden från en dag till en annan. I Sollentuna köpte den norska skolkoncernen Dibber en fristående skola häromåret och under sommarlovet gjordes den om till en internationell skola. När eleverna återvände i augusti möttes de av lärare som talade engelska. Varken föräldrar eller elever visste någonting. [1]

Akelius tankar om att han vill införa ett system där de med gott om pengar kan köpa sig en utbildning för sina barn tror jag inte på i Sverige. Sådana skolor kan bli ett alternativ för en relativt liten grupp elever men den kommer inte att kunna fylla skolor med 100 000 elever så som Academedia gör i dag. Den stora omfattning som friskolebranschen har i Sverige idag kräver en offentlig finansiering.

Sten Svensson

[1] Peter Letmark. Svensk Skola AB 2022

DN:s ledarsida bekymrad över segregation, skolpeng och ”kundskolan”

Under rubriken Fem skolreformer som inte kostar en krona – men kräver modiga politiker konstaterar man att ”Medan många länder strävar efter en socialt blandad elevgrupp, går Sverige i motsatt riktning. Det kan delvis lösas genom att slopa köerna till friskolor, införa ett gemensamt skolval där inga platser är paxade på förhand…”. Och har förstått att en likvärdig skola kräver jämlikhet och refererar till Pisachefen Andreas Schleicher ”att jämlikhet är grunden för hur ett land lyckas upprätthålla ett fungerande samhällssystem och hur det klarar sig ekonomiskt.”

Vidare sågar ledaren vårt system med skolpeng och skriver att ”det kompensatoriska uppdraget försvåras av segregationen, eftersom det krävs större resurser per elev i socioekonomiskt utsatta skolmiljöer än om samma barn går i blandade klasser. Dessutom har Riksrevisionen slagit fast att modellen med skolpeng missgynnar elever i kommunala skolor, och då framför allt de barn som behöver extra stöd.”

Ledaren avslutar med att vår marknadsskola där eleven är ”kund” inte ger oss bättre resultat:
” När resursstarka föräldrar tillåts skapa fördelar åt sina barn på andras bekostnad blir slutresultatet sämre på totalen.”

Bra att DN:s ledarsida efter 30 år med friskolereform insett systemets avigsidor med segregation, ett dysfunktionellt skolpengssystem och ”kundskola”. Men låt det inte dröja 30 år till innan de inser att också de vinstdrivande skolorna måste avvecklas. Läs ledaren här.

Alla förlorare på individuella löner

I mitten av 1990-talet bytte lärarna lönesystem från tarifflöner till individuella löner. Skiftet var en del av den tidens trend då man försökte organisera och driva den offentliga sektorn på samma sätt som företag i det privata näringslivet. En idéströmning som man sammanfattande brukar kalla för New Public Management, NMP.

Enligt NPM ska de offentliga verksamheterna styras och ledas efter affärsmässiga marknadsprinciper. I skolan är konkurrensen om eleverna en huvudingrediens. Styrningen sker med mål- och resultatstyrning, olika beställar- och utförarmodeller, bolagisering, konkurrensutsättning, entreprenadlösningar och privatiseringar. NPM innebär även att ekonomiska faktorer får en mycket stor tyngd i verksamheten.

Systemskiftet i lärarnas lönesättning föregicks av en diskussion som startade under 1980-talet. Problemet då var, precis som i dag, att de stora offentliganställda grupperna, till exempel lärare, inte hängde med de högskoleutbildade privatanställdas löneutveckling. Visserligen var de centrala avtalens procenttal ungefär lika men sedan tillkom den så kallade löneglidningen vilket är lokala lönepåslag. Löneglidningen innebär att de privatanställda får mer i lön än vad de centrala avtalen anger medan de offentliganställda får nöja sig med det som anges i det centrala avtalet. De offentliganställda facken försökte hänga med de privata genom att införa olika former av garantier i de centrala avtalen men utan någon större framgång.

Lärarna och de offentliganställda hade således en svag löneutveckling under 1980-talet. Det förändrades drastiskt i och med kommunaliseringen 1991 då det skedde en rejäl höjning av lönerna för alla lärare. Även undervisningsskyldigheten förkortades i det avtalet.

I och med kommunaliseringen fick lärarna en ny arbetsgivare, Kommunförbundet (dagens SKR). De var starkt inspirerade av NPM-tankarna och ville avskaffa systemet med tarifflöner så snart som möjligt. 1992 gav de ut en diskussionsskrift med rubriken ”Ska avtalen styra 90-talets skola?” Där beskrevs lärarnas löne- och anställningsavtal som ett hinder för skolans utveckling. Där fanns också en idéskiss till ett nytt system. I nästa broschyr, som kom 1993 och hade titeln: ”Avtalen ska främja 90-talets skola” förtydligades Kommunförbundet sina förslag. Avtalen skulle fokusera på resultat och kvalitet samt förbättra produktiviteten. Kommunförbundet ville kunna styra de anställda mer effektivt genom individuella löner.

Under avtalsrörelsen 1993 gjorde Kommunförbundet en första framstöt i syfte att avskaffa tarifflönesystemet och införa individuella löner, men det sa de fackliga organisationerna nej till.

Inför 1995 års avtalsrörelse hade Kommunförbundet en ny taktik som gick ut på att urholka värdet av tarifflönesystemet. De meddelade att de inte längre var intresserade av att behålla tariffmodellen och om lärarna ville behålla detta skulle det på sikt kunna innebära en rejäl försämring av lönerna. Det hotet, tillsammans med tron på att individuella löner skulle ge möjligheter till en löneglidning, precis som i den privata sektorn, var huvudorsakerna till att lärarfacken gick med på att byta lönesystem.

I dag nära 30 år efter att individuella löner infördes för lärarna är det lätt att konstatera att systemskiftet inte medförde de fördelar som de fackliga företrädarna hoppades på. Lärarnas löneutveckling har gått lite upp och ner genom åren, precis som med tariffsystemet, men på det stora hela har de inte kunnat hänga med den privata arbetsmarknadens högskoleutbildade grupper. Lärarfacken har provat med sifferlösa avtal och annat, men resultatet har blivit detsamma. För att kunna rekrytera och behålla lärare har staten därför blivit tvungen att skjuta till extra pengar som har minskat skillnaderna till de privatanställda. Det har skett med olika riktade lönesatsningar som systemet med Förstelärare och Lärarlönelyftet.

En annan effekt av dagens lönesystem är, i och med lärarbristen, att nya lärare kunnat få en hyfsad ingångslön, medan lärare med lång erfarenhet fått stå tillbaka. Modellen har alltså fungerat tvärtom jämfört med tariffsystemet, där man premierade erfarenhet med högre löner. Ytterligare en effekt av individuella löner är att det påverkar de anställdas yttrandefrihet. Om man misstänker att lönen kan påverkas negativt om man ger offentlighet åt missförhållanden i verksamheten väljer många att hålla tyst.

Inte heller arbetsgivarna har fått ut de effekter som de så hårt trodde på. De var övertygade om att möjligheten att styra lärarna genom lönerna skulle resultera i bättre resultat, bättre kvalitet och bättre produktivitet. Inom dessa områden har utvecklingen i stället gått i motsatt riktning. Individuella löner fungerar uppenbarligen inte så som vare sig arbetsgivarna eller de fackliga trodde.

Sten Svensson

Ny Rapport: Marknadsskolan i Malmö dränerad på resurser och försämrad kvalitet

I Marknadsskolan i Malmö – en rapport om en skola dränerad på resurser och försämrad kvalitet redovisar Nätverket för Likvärdig Skola hur de vinstdrivna skolorna bidrar till sänkt kvalitet och minskade resurser till Malmös elever.

Förlusten i kvalitet och resurser som Malmö drabbats av kan uppskattas till 36 heltidstjänster/år inom grundskolan och 93 heltidstjänster/år inom gymnasieskolan. Eller uttryckt på annat sätt; vinsten som skolkoncernerna plockat ut från skolmarknaden i Malmö är ca 85 000 000 kronor/läsår.

Vinsterna skapas med hjälp av sämre kvalitet där de vinstdrivna skolorna oftast har lägre lärartäthet, färre studie- och yrkesvägledare (SYV), färre lärare med högskoleutbildning och ett segregerat urval av elever. Läs rapporten här.

Konkurrensen mellan skolor har fått lärarna att känna sig som servicepersonal.

I rapporten ”Den skadliga konkurrensen” konstateras att arbeta som lärare idag har många likheter med jobb i en kundmottagning eller på en marknadsavdelning. ”Skollagen måste skrivas om och möjligheten att ta ut vinst fasas ut” säger Sveriges Lärares ordförande Åsa Fahlén i Vi Lärare. Läs rapporten här.

Sveriges Lärares krav:

Kraven i korthet:

  • Vinst- och marknadsskola ska fasas ut och till dess detta är genomfört ska eventuell vinst återinvesteras i verksamheten.
  • Skollag och läroplaner måste skrivas om så det blir tydligt att det är professionen som avgör hur samarbetet med vårdnadshavarna ska se ut.
  • Huvudmän måste ta sitt ansvar när det kommer till att minska kundorienteringen i skolorna med bland annat tydliga riktlinjer kring hur och när kommunikation med vårdnadshavare ska ske.
  • Elever som är i behov av stöd måste få det. Detta minskar också konfliktytan mellan lärare och vårdnadshavare.

Därför är skolpengen orsaken till skenande betyg

PISARASET När man nu vill kontrollera bort betygsinflationen med nationella prov är det som att bota feber med kalla bad, skriver Per Kornhall i Vi Lärare.
”Att alla stora kommuner nu använder sig av skolpeng också till sina egna skolor beror på konkurrensen från friskolor och på trycket från friskolornas advokater. Men det har aldrig beslutats på nationell nivå. Vi har alltså en finansieringsform som ingen tänkt sig.”
.Läs krönikan här.

PISA visar svensk skolas systemfel

Johan Enfeldt skriver på LO-bloggen om resultaten från Pisa 2022. Han lyfter fram den minskade likvärdigheten som den mest brännande frågan och att ”Vi behöver avskaffa den orättvisa finansieringen med en snedfördelande skolpeng, avskaffa ett orättvist och segregerande skolval och ta bort vinstintressets mekanismer från skolan. Därtill behöver vi som samhälle satsa de resurser som krävs för att vända utvecklingen.” Läs hela texten här.

PISA 2022 visar att likvärdighet fortsätter att försämras

PISA 2022 har mätt 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap Rapporten visar att de svenska elevernas resultat i matematik och läsförståelse har försämrats jämfört med 2018, medan de ligger still i naturvetenskap. De svenska resultaten är nu på samma nivåer som 2012, då Sverige uppnådde sina hittills sämsta resultat.

De flesta OECD-länder har i stort sett samma negativ utveckling som Sverige och orsaken är pandemin. Att det skulle bli en nedgång efter pandemin visste vi om. Under 2022 genomförde Skolverket en enkät till lärare och rektorer och den visade att det varit ett kunskapstapp i de flesta ämnen i grundskolans samtliga årskurser. Störst var effekten i årskurs 8 och 9 där närmare hälften av rektorerna svarade att det finns ett kunskapstapp hos eleverna. Orsaken var hög frånvaro hos såväl elever som personal. Denna pandemieffekt är sannolikt tillfällig. När nästa PISA-rapport publiceras kommer den troligen att synas som ett hack i kurvan.

Den rapport om läsförståelse som kom förra året, PIRLS 2021, visade att andelen elever i årskurs 4 som ligger på låg nivå eller under låg nivå hade ökat. Nästan en femtedel av10-åringarna hade stora problem med läsningen. Både PISA och PIRLS visar således att det har hänt något med läsförmågan.

En tydlig trend i PISA 2022 är att andelen lågpresterande elever har ökat både i matematik och läsförståelse samtidigt som andelen högpresterande elever har minskat. Det är samma trend som man kan se sedan PISA började år 2000. Den svagaste elevgruppen har blivit större för varje mätning medan den starkaste gruppens resultat har pendlat lite upp och ner.

Ett annat resultat är att elever med utländsk bakgrund har klarat sig något bättre än svenska elever i matematik och läsförståelse jämfört med 2018. Den resultatförsämring som skett kan således inte förklaras med denna elevgrupp.

PISA-rapporten visar också att det sker en behovsstyrning av lärarresursen. Det är mindre klasser och färre elever per lärare i skolor med en mindre gynnsam elevsammansättning. Samtidigt visar rapporten att det är färre utbildade lärare på dessa skolor.

Min sammanfattning av PISA 2022 är att skolans likvärdighet fortsätter att försämras. Skillnaderna mellan eleverna fortsätter att öka och i första hand är det de svagaste eleverna som halkar efter. Orsakerna bakom denna utveckling är flera. Den svenska marknadsstyrda skolpolitiken är en huvudorsak eftersom den sorterar eleverna till olika skolor efter föräldrarnas utbildningsbakgrund och inkomst. Förlorarskolorna får ett negativt segregerat elevurval och dessutom färre utbildade lärare.

En annan orsak är betygssystemet med dess gräns för att bli godkänd i den obligatoriska grundskolan. Eftersom gränsen är omöjlig att nå för en relativt stor grupp elever har den en negativ effekt på kunskapsinhämtandet, eleverna ger upp i stället för att studera.

En tredje orsak kan vara att tiden för bokläsning konkurreras ut av sociala medier och annat inom IT-världen.

Nu pågår en intensiv debatt om orsaker och vad man ska göra för att vända utvecklingen. Om den leder fram till en politisk enighet om vad som ska göras med de olika delarna av marknadsskolan, vore det en välgärning.

Sten Svensson