Den senaste tiden har SVT visat hur de stora skolkoncernerna använder en del av de resurser de får av kommunerna i form av skolpeng. Skolkoncernen Internationella engelska skolan, IES till exempel, har skickat en halv miljard kronor i koncernbidrag till sina ägare, The Hans and Barbara Bergstrom Foundation och investmentbolaget Paradigm Capital. Ett koncernbidrag på 500 miljoner kronor innebär att varje IES-elev bidrar med drygt 16 000 kr och varje IES-skola med cirka 10 miljoner kronor. Varje kommun som har en IES-skola skickar således i väg cirka 10 miljoner kronor av de pengar som skulle gått till elevernas undervisning. [1]
Ett annat exempel är Anders Hultin. Han äger skolkoncernen Watma som bland annat har ett dotterbolag Nordic Leisure. Det bolaget har fått ett koncernbidrag från utbildningsverksamheten i Watma varav 2,8 miljoner gått till våffelstugan. Anders Hultin var med och arbetade fram regelverket för de fristående skolorna när han var politiskt sakkunnig för Moderaterna under skolminister Beatrice Ask på 1990-talet. Han var också vd i skolkoncernen JB-Education när den gick i konkurs 2013. Då kunde han köpa ut de ekonomiskt starkaste skolorna till ett lågt pris och startade bolaget Fria Läroverken. Det företaget har sedan vuxit och blivit skolkoncernen Watma.
Per Egon Johansson är ett tredje exempel. Han äger Raoul Wallenbergsskolorna som ingår i koncernen Almwik Holding AB. Han har låtit koncernen köpa tomter för 3 miljoner kronor på Blidö i Stockholms skärgård. Även han har en bakgrund som statssekreterare för Kristdemokraterna under Bildtregeringen.[2]
Många är upprörda över att resurser avsedda för elevernas undervisning försvinner till riskkapitalbolag utomlands, våffelstugor och skärgårdstomter. Men det är inte Svenska Dagbladets ledarskribenter. När Peter Wennblad kommenterar skolkoncernernas agerande menar han att kommunerna gör på samma sätt.
”För också kommuner (och regioner) fungerar i hög grad som bolagskoncerner. Ja, ”kommunkoncern” är en vedertagen benämning för den uppsjö av förvaltningar och bolag som finns i allt från Stockholm till Stenungsund. Och mellan de olika delarna flyttas och flödar pengar – äldreboenden betalar hyra till det kommunala fastighetsbolaget för sina lokaler, teknikförvaltningen debiterar bygglovsenheten för datorer, skärmar och teknisk support, fritidskontoret fakturerar skolorna när de har simträning i badhuset. Och så vidare.” [3]
Ungefär samma budskap hade Tove Lifvendal från SvD i God Morgon världen i Sveriges radio den 5 mars. Ledarskribenternas budskap är att skolkoncerner och kommuner är lika goda kålsupare.
Det stämmer att det gått en våg över kommunerna sedan 1990-talet att de ska organiseras och drivas på samma sätt som företag. Otaliga konsulter har anlitats och deras budskap har varit att om man gör som det privata näringslivet så kommer allt att fungera bättre till en lägre kostnad. Det budskapet har gått hem i många kommuner och koncernliknande strukturer har byggts upp där olika verksamheter inom kommunerna säljer och köper tjänster av varandra. Kommunerna har också tagit över många ord och begrepp från affärsvärlden. Men trots dessa yttre likheter går det inte att jämföra en kommuns verksamhet där kommunallagen gäller med en privat skolkoncern där aktiebolagslagen gäller.
Enligt kommunallagen får kommuner och regioner bedriva näringsverksamhet om den drivs utan vinstsyfte. Syftet ska vara att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt dem som bor i kommunen. Det står också i kommunallagen att kommuner inte får ha hand om sådana angelägenheter som staten, en annan kommun eller någon annan ska ha hand om. Med någon annan avses sådan verksamhet som det privata näringslivet driver.
De verksamheter som kommunerna driver som bolag gäller oftast fastigheter, energi, sophämtning och liknande. Många av dessa bolag går med överskott och då går pengarna tillbaka till kommunen. Pengarna flyttas således inom kommunen men de försvinner inte till riskkapitalbolag utomlands eller till privata företag i andra kommuner. Pengarna förs heller inte över till privatpersoner som köper skärgårdsfastigheter och annat för dem.
De pengar som kommunen beslutat ska gå till skolan och elevernas undervisning stannar där under hela året. Kommunen plockar inte av skolorna 15-20 procent av undervisningsresursen och använder dessa pengar till något annat. Skolan får de resurser som kommunfullmäktige har beslutat.
För ett aktiebolag gäller inga av ovanstående regler utan de har full frihet att använda pengarna hur de vill. Vill de plocka bort 15-20 procent av skolpengsbeloppet per elev till ett koncernbidrag och flytta pengarna till ett riskkapitalbolag utomlands så är det helt lagligt. Vill de använda delar av skolpengen till att starta företag inom helt andra branscher, i Sverige eller utomlands, så är det bara att köra på, aktiebolagslagen ger dem full frihet. Och det är precis det som sker i aktiebolagsskolorna. Det är därför de har lägre lärartäthet, fler obehöriga lärare, färre speciallärare, färre studie- och yrkesvägledare och mindre resurser till elevvård än vad kommunala skolor har. Dessa avdrag från den tilldelade skolpengen får givetvis konsekvenser för eleverna i de fristående skolorna. De får inte lika stora resurser som de kommunala eleverna och det innebär en lägre kvalitet på undervisningen.
De stora principiella skillnader som råder i lagstiftningen för kommuner och aktiebolag känner naturligtvis SVD:s ledarskribenter till. Men har man inga sakargument att komma med när det gäller marknadsskolans brister kan man alltid blanda bort korten så att maximal förvirring uppstår.
Sten Svensson. .
[1] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/en-halv-miljard-i-bidrag-skickades-till-engelska-skolans-agarbolag
[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/de-kopte-stuga-och-skargardtomter-for-skolpengen
[3] https://www.svd.se/a/mQzbpv/alternativet-till-vinst-ar-sloseri-nooshi-dadgostar